Allt om ‘Veckans bloggtema’

Vad tänker du när du ser en tonåring med fötterna på sätet på tåget? Eller hur reagerar du när du möter ett gäng gåendes mot dig på kvällen? Visst tänker du att tonåringen är ohövlig, ouppfostrad osv osv. Visst skulle du hålla hårdare i väskan, gå snabbare och inte väcka uppmärksamhet hos någon i gänget. Jag har reagerat så vid såna tillfällen. Men stämmer det? Är alla ungar ouppfostrade för att de sitter med fötterna på stolen? Det har hänt att en del beter sig som idioter OCH sitter på det viset. Tyvärr händer det för många gånger och man tillslut dömer ut alla.

Är det försvarsbart att ha fördomar om andra? Är det försvarsbart om jag skyndar mig förbi gänget som jag nämnde i inledningen, snubblar och tappar min väska. En av dem tar den… och jag tycker tillbaka väskan. Rädd för att han ska sno den. Kan jag försvara mitt beteende med mina fördomar? Att de skulle hoppa på mig, misshandla och råna mig, trodde jag. Eftersom mina fördomar säger att alla gör så. Dessa saker ser man varje dag i Aftonbladet. Inte konstigt att man reagerar som man gör. Men har man rätt att tro alla män är pedofiler, våldtäksmän eller kvinnomisshandlare?

Jag erkänner att jag har fördomar. Jag har fördomar om alla män från arabvärlden är kvinnofientliga, låser in sina döttrar och curlar sina söner. Jag har fördomar om svenska män som åker till Thailand eller annat asiatisk land och raggar upp naiva flickor. Jag har fördomar om alla asiatiska män är hälften maffia hälften restaurangägare. Ju dyrare kläder, desto mer maffia. Jag har fördomar om alla fördomar.

Vad har du för fördomar?

Har ni någon gång fått för er något och sen har det svetsat sig kvar i hjärnan. Något speciellt ni måste göra för annars blir det hemska saker eller ger otur.

När jag var liten så var det lite av en trend med kedje-brev. Man kunde få en liten lapp upptryckt i ansiktet med texten : ” Skicka denna lapp vidare till 13 personer inom 13 timmar annars får du otur i 13 år.” Typ. Gick man på högstadiet så var detta jättehemskt, lika hemsk som att få världens finne samma dag som man ska fotograferas för skolfotot. Vad händer då de närmste 13 timmarna? Jo, en tanke har svetsat fast i hjärnan. Jag m å s t e hitta 13 personer som kan tänkas ta emot en sån här lapp.

Med oro, nervösitet och ångest gick jag gata upp och gata ner i flera timmar. Visste inte vem jag kunde ge lappen till. När jag hittade en person så vågade jag inte gå fram till henne. Jag tyckte det var lättare att gå fram till tjejer. Hur det slutade har jag inget minne av men jag kommer ihåg att jag var lättad när de 13 timmarna var över.

Fler med samma tema:
Carpe Diem

Har ni någongång sett en person i nöd men ni tvekar att hjälpa till? Det har hänt mig en gång.

Detta hände under perioden då vi hade fått nya biljettautomater på bussarna och man kunde inte betala direkt till chauffören. Jag satt i mitten av bussen och nära mig stod denna maskin. En kvinna gick fram till den och i handen hade hon två guldpeng. Hon började trycka och klämma. Efter ett tag såg jag att hon stoppade ner mynten i maskinen. Färdigt och klart!tänkte jag. Men nope, jag såg hur hon började frebrillt rota i sina fickor. Jag forstod ingeting först men sen slog det mig. Biljetterna hade höjts, det kostade inte 20kr längre!

Jag tyckte det var så synd om henne och funderade faktiskt att ge henne mina småmynt. Men frågan var om hon skulle ta emot dem och HUR ska hon “betala tillbaka”. Jag vill poängtera att det inte alls var nödvändigt att göra. Däremot så vet jag hur det känns att gå omkring och veta man är skyldig någon pengar. Det är inte kul. Jag skulle absolut betala tillbaka även om det vore EN krona. Därför förstod jag henne lite grand. Det hela slutade med att jag gick av vid min hållplats medan hon fortfarande stod vid automaten. Hur det hela slutade vet jag inte. Nu i efterhand skulle jag ha gett henne mina mynt och sagt: Pay it forward!

Detta är vad jag minns bäst. Sen har det funnits olika stunder då jag kunde ha skickat det vidare. Det kan i princip vara vad som helst. För att hålla till temat så ska man lista tre goda gärningar som man gör för någon och det blir en “pay it forward”-anda av något slag. Eftersom detta är endast teoretiskt så säger vi att allting är möjligt.

1. Erbjuda någon tiggare om jag kan få bjuda på nån litet från tex McDonalds. Hellre lägger jag ut 30-40 spänn om han får något rejält än en massa småmynt som han kanske köper cigg för.

2. När jag var i Vietnam såg jag en fattigdom som var både i form av pengar och kunskap. Man kunde hjälpa dem med ALLT. Det kan vara pengar, mat, skola eller något annat praktiskt. Eftersom detta är teoretiskt skulle jag vilja lära barnen eller de som vill med skolan. Engelska, matte eller något annat. Det är något som de definitivt kommer ha nytta utav och därmed hjälpa sig själv eller andra på något sätt.

3. Jag spinner vidare lite på punkt 2. Att jag öppnar en hjälp-cirkel där alla kan betala efter egen förmåga. Har man mer pengar betalar man mer. Har man inga pengar kan man hjälpa till med något praktiskt. De pengar jag samlar ihop ska jag då ge till en hjälp-organistation som hjälper andra i större usträckning.

Detta är vad jag kommit på. Hur skulle du ha gjort? Andra som har delat med sig om detta ämne:

Denna vecka ät bloggtemat tv-program som vi gillar. Jag tänker gå tillbaka i minnet och skriva om ett tv-serie som jag växte upp med. Den tiden då det visades vettiga saker på tv och inte bara våld, onödig trams och massa smygreklam.

Alla som är runt tjugo och äldre måste ha sett eller hört talas om Lilla huset på prärien. Den handlar om familjen Ingalls liv under slutet av 1800-talet. Jag älskar denna serie för att den är så realistisk på nåt sätt. Alla deras problem, känslor skulle kunna hända vart som helst, närsomhelst. Ämnen som kärlek, avund, och mobbning är tidslösa. Det kan ske som bäst på 2000-talet eller 1800-talet.Det viktiga är hur man löser det. Vilken läxa vi har fått lära oss. Har vi blivit klokare?

En annan anledning till varför jag gillar denna serie oerhört mycket är dess sensmoral.Man tar till sig allt som en svamp suger åt sig vatten. Serien tar upp så många lustiga saker som sker omkring oss utan att man märker det. Tex ett avsnitt när lilla Laura blir kär i en pojke som känner hennes syster. Laura blir för första gången svartsjuk på sin syster. Man känner igen sig fullkomligt och tycker så synd om henne. På nåt magiskt sätt tar man till sig dessa personer. Man skrattar och gråter med dem. Man avgudar de snälla karaktärerna och riktigt hatar de onda. Man vill att rätt ska vara rätt och alla ska vara lyckliga, om än bara på film. Jag tittar på väldigt mycket filmer. Många har jag glömt. En del kommer jag ihåg. Lilla huset på prärien är en av dem.

Lilla huset på prärien

Här kan du läsa fler inlägg med samma tema
Sossessa
Yoanna
Vaniljlatte/Gin
Carpe Diem
AtroCious

Det sker runt omkring oss hela tiden med ursäkten: ”Ingen märker det” eller ”Alla gör det”. Att sno från sitt jobb. En del tycker inte ens det är att snatta, snarare en självklarhet. Denna självklara attityd får mig att tänka på något annat. Hur det är om man tar ett steg längre. När man inte tar hem en penna av en vana utan när man har snatteri som jobb. Jag har tagit mig friheten och ger veckans bloggtema en liten tvist.

Fröken UppochNers bloggtema: Att snatta som jobb

Överallt kan man läsa att snatteri är butikernas största problem. Oavsett vilket säkerhetssystem eller antal väktare dem har så lyckas de jävlarna rafsa åt sig saker. In med tomma fickor, ut med halva butiken – obetalda. Hur lyckas de? Och framför allt VARFÖR?
Jag antar för att det är enkelt och framför allt lönsamt. Tänk er, ni tar en sak som kostar för er 0 kr. Denna pryl kan ni sälja vidare för tex halva priset och ni tjänar ändå på det. Frågan är vem köper dessa saker? – Svar:  ALLA! Nu överdriver jag med alla men det är nästan sant. När jag var liten skedde sådana här försäljningar på udda ställen. Man kunde åka 1 timme med flera bussbyten. Tillslut kunde man hamna hemma hos en bekants bekant i någon okänd förort. Nu sker det överallt. Ute i förorten, i centrum, och inte minst på internet. Åh, underbara, älskade Tradera och framförallt Blocket. Så fina, lyxiga saker för en billig slant. Blir folk inte misstänksamma? Jo, men bryr dem sig? Inte så värst mycket. Det är pengarna som styr och framför allt är det lättare att slå undan samvetet. Det är lättare att klicka hem saker än att stå och betala kontant till någon snubbe på gatan. Även om det är samma princip.

Jag kan erkänna att jag har åkt till bekantens bekant i förorten. Jag skyller på den klassiska frasen ”ung och naiv”, vilket jag också var. 15-16 år gammal åkte jag med en släkting till hennes kompis ute i någon håla. Framme så tog denne person fram allt hon hade till ”försäljning”. Ojojoj, det var allt från smink, parfym, kläder till mer udda saker som elektronik, knivar, stekpannor. Jag var mer fascinerad över hela fenomenet än varorna. Jag tyckte det var kul med så billiga saker men samtidigt så visste jag att det var fel. Man snor inte och man köper inte heller inte stöldgods.  Medan min släkting, hon pekade i princip på allt som fanns där. Det var första och sista gången jag gjorde något sådant. Sen kanske jag råkat klicka hem något suspekt på tradera också.

Lite kul det där med etik och moral. – Så länge det intehandlar  om MIG så är det fullkomligt ok. Det är ju sådana som min släkting som gör att hela fenomenet existerar. Produkt och efterfrågan gäller precis överallt. Ibland blir man mörkrädd, riktig mörkrädd. Vart är vi människor på väg? Var är våra samveten och moral? Du skulle aldrig i ditt liv gå in i en butik och lägga ner en burk i väskan men du stödjer de som har gjort det – med ett leende. Är det sånt här vi lär ut till våra barn?

Andra som skrivit om samma tema Att snatta från sitt jobb.

Sossessa
Tre mot en

Veckans bloggtema: Dåligt samvete

Vad händer när man självmant går in i sin favoritbutik som har 50 % rea? Speciellt när man precis har köpt en svindyr klänning och svurit med handen på hjärtat att inte shoppa på månader.  Jo – man får dåligt samvete.  Inte fan blir det bättre när man går därifrån med en shoppingbag.

Men jag kan förklara.

1. Det är en klänning.
2. Den är en lagom lång.
3.  För mig som är kort liten behövs det lagom långa klänningar 24/7.

Som sagt, jag har många anledningar till att köpa den. Men den största är trots allt: Den sitter jävligt bra på mig. Önskar nästan att den inte gjorde det. För tänk er, en superfin klänning som sys upp för att förgylla någons vardag. Och så blir den hängande i en butik, dag in och dag ut. Tills personalen tycker den varit en dålig investering och sänker priset med 50 %. Plötsligt är den värd hälften så mycket!

Tänk er själva hur det känns.

Hur ska det gå för den? Ska den få stå där för evigt? En dag kommer det en tjej som tycker den ser ganska fin ut. Hon provar den och överraskas över hur perfekt den sitter. Färgen, modellen och längden sitter där den ska. Som om den är skapt för henne! Säg mig, skulle NI kunna lämna kvar den stackars klänningen som har hittat sitt kall? Denna tjej hade inte hjärtat att göra det. Därför hänger nu den i hennes garderob bland alla andra klänningar.

Men jag gör det med dåligt samvete alltså. För nu måste jag hitta ett par skor till den också…

Om ni inte tror mig får ni titta själv.

Jag säger ju det, den sitter perfekt.

Fler som hängt på Veckans tema (listan uppdateras kontiuerligt)
Yoanna
Sossessa
Carpe Diem
Arto Cious