Allt om ‘Spy galla’

Idag fick jag höra morsan prata med sin kompis på telefon. Denna vän kommer från Hong Kong och man kan riktigt höra att det är ” riktig kantonesiska”. Det lät så mjukt och följsamt på något sätt. Inte som när vi pratar, en massa slang och hårda betoningar. Jag blev så glad av hennes röst. Hela jag värmdes inifrån och mitt hjärta fnissade. Att höra henne prata fick mig att tänka på en person. Jag fick en söt liten påminnelse om en gammal, kär vän.

Jag träffade honom för länge sen, då han kom hit för att studera. Eftersom jag ville bättra på min kantonesiska så hängde jag väldigt mycket med honom. Och han var inte sen och utnyttja tillfället och prata sitt modersmål. Vi lärde mycket av varandra. Bl a. fick jag lära mig att det fanns traditionella män på 2000-talet. Hans dröm var att hitta ett bra jobb, tjäna mycket pengar så att han kan försörja sin fru och på så sätt slipper hon jobba. Tja, vad ska man säga? Han tyckte det var status att kunna försörja sin fru. Jag tyckte det var hemskt att gå hemma hela dagarna. Man ska väl vara två om allting?

Jag förstod honom och visste vad han menade, ändå så kunde jag inte hålla med. Varför måste det vara så? Varför måste vi dela in kvinnorna i olika kategorier. kan inte både män och kvinnor göra samma slags grejor? Ta hand om barn, hushåll OCH jobba? För honom och 99% av övriga asiater är äktenskap något stort, viktigt och framför allt FÖRST. Man ska gifta sig innan allt annat. Innan man bor ihop, innan man köper hus,bil och skaffar barn. Jag fattar inte poängen. Är ett “äkenskapskontrakt” någon slags garanti på att man ska leva lyckliga i alla sina dar? Tänk om det inte blir så då? Ska man gå tillbaka till rådhuset eller prästen och byta mot en ny partner, så som man reklamerar en trasig vara?

Jag riktig spyr på ordet äktenskap. Egentligen är det en fin sak men man har gjort det till en så stor grej att man mår illa, kallsvettas och riktigt blir allergisk mot det. Iallafall JAG. Enda gången jag kan tänka mig gfta mig är OM jag ska ha barn. Men då tänker jag att det är juridiskt sett smidigare i framtiden, ifall något händer. Ingen romantik här. Tyvärr…

Man kan tro att min kära vän är idiot som behandlar sina flickvänner som slavar osv. Det är faktiskt tvärtom, haha! Han är så supersnäll att man nästan tycker synd om honom. Dessa värderingar har funnits där sen tusen tusen tusen år sedan och kommer finnas kvar minst lika länge. Nu är den yngre generation mer öppna mot västerlänska värderingar och många flyttar kors och tvärs. Det kan ge en ny tankesätt. Kanske…

Vi har planerat att jag ska hälsa på honom nu i sommar. Hoppas det blir av!

Just nu känns det som jag sitter fast i kvicksand. Jag kan inte komma loss, röra på mig. Det är något som håller mig fast. Ju mer jag kämpar desto mer dras jag ner. Vad ska man göra? Jag vill inte mer. Jag vill inte vara låst, jag vill inte vara där nere. Jag har varit där. Det är mörkt, dystert, kallt och inget kul. Jag mår illa vid tanken, får panik och börjar hyperventilera. Jag vill inte!

Det var så länge sen att jag trodde det var över. Att jag besegrade mörkret och sandmonstret. Att jag var så högt upp att den inte kan nå mig längre. Att jag inte kan bli neddragen i skiten igen. Haha! Lik förbaskat har den lyckats komma tillbaka när den såg att jag har sänkt garden. Likt förbaskat kryper den jävla monstret fram igen och förgiftar mig, mitt inre, min tillvaro. Allt och alla blir påverkad av monstret. Jag blir negativ, deprimerad och sur. Det spelar ingen roll vem eller vad, jag kan stå och skrika, sura eller vara riktig ohövlig mot folk. Usch, fy och blä! Detta är inte första gången, det har hänt innan – många gånger innan. Jag har försökt minska på skadorna men det har varit svårt, riktigt svårt. Lika svårt som att rädda någon när man själv är skadad. För jag är skadad, förgiftad. Inuti mig sitter det ett monster som sprutar ut sitt gift då och då. Varje gång blir jag dyster, sluter mig som en mussla och äter min glass. I min ensamhet där mörkret råder, långt långt därnere.

När det var som värst tänkte jag att alla skulle lämna mig, vända mig ryggen om de fick veta vad som döljer under ytan. Men det visade sig vara fel. Tvärtom så var de ett stöd för mig och hjälpte mig ur allt. Jag är väldigt glad och tacksam över att jag mötte dessa människor. Utan dem vet jag inte vem jag skulle blivit idag. Det har aldrig gått så långt att jag har haft självmordstankar eller börja med skära sig själv eller andra typiska saker. Riktigt varför vet jag inte men jag har alltid tänkt mig att jag just då befann mig i en väldigt väldigt mörk tunnel. Och någonstans längre fram ska det finnas en öppning, ljuset. Vägen dit har varit krångligt men också mycket givande. Ibland ser jag ljuset väldig tydlig och ibland kan den plötslig försvinna. Men jag vet att den finns där. Även om en stor jäkla monster sitter och skymmer den.

Det har gått flera år sedan den värsta tiden. Jag har varit “där nere” i kortare vändor och alltid kommit upp ganska oskadd. Jag har börjat lära mig hantera det hela och framför allt lära mig symptomerna. Då försöker jag med all min kraft hålla tillbaka det. Så länge jag håller mina monster i schack är det JAG som har kontrollen. Kontrollen över mig själv, mitt inre och framför allt över mitt liv. För det är trots allt det enda jag har, kontrollen över när det ska vara upp eller ner.

Bilden är tagen från ritmallar.com och färglagt av mig.

Jag har känt mig så omotiverad, oinspirerad och seg på sistone. En slags likgiltighet över allting. Jag gör det jag måste men inget mer än så. Jag bryr mig inte om jag missar saker, tappar saker eller ännu värre, skapar en massa missuppfattningar.

JAG ORKAR INTE BRY MIG!!

Det är den kinsesiska nyåret nästa helg och vanligtvis brukar vi irra runt och fixa saker. Allting ska putsas, tvättas och rensas. Sen ska det pyntas också. Jag brukar stå för pyntandet. Då tänker jag ut allting i minsta detalj. En eller två kvällar innan nyåsafton sitter vi tillsammans och pyntar, tjafsar och bråkar. Det är som en tradition ungefär.

Men inte i år. I år har jag bara städat, rensat och tvättat de saker jag måste. Jag har inte ägnat en tanke åt pyntandet. Jag vill men orkar inte. Det står tomt i mitt huvud, min kropp känns som spagetti och vill bara sjunka ihop. Krypa ihop intill min klippa och slå på min alldeles privata sol. Jag vill bara ligga där och … andas, känna, se och höra. Känna igen mig själv, se världen på nytt och höra min inre röst.

Jag tror jag har hamnat i nån svacka. Frågan är hur jag ska ta mig härifrån…

Just nu pågår en, enligt mig, ganska lustig men samtidigt viktig debatt på Aftonbladet. Jag menar såklart Mona Sahlins snygga LV-väska. Ang bilden så tycker jag att det var lite udda att placera en väska sådär. Kunde de inte ha satt dit en hund istället? Kanske kunde man få till en metaforisk bild också.

Men nu handlar detta om en väska för 6000kr. Tydligen får man inte ha dyra saker om man är Sveriges politiker och framför allt skylta med det. Herregud, säger jag. Jag tycker att alla som har en position som gör att man syns ute i offentligheten har en skyldighet att klä sig på ett propert och snyggt men inte allför utmanade. Att sen dessa kläder är dyra, exklusiva är mer regel än undantag. Har man råd så ska man definitivt unna sig saker. Samma sak gäller det våra politiker. De har en position som kräver att de klär sig propert men det betyder inte att de ska klä sig fult. Tvärtom är det ännu viktigare att de tänker på sin image. De är ju våra representanter utåt. Ska vi vilja de ska klä sig i H&M kläder(som inte ens har bra kvalité) och Haglöfs väskor(som har kvalité men inte så snygga)…

Vi är lite konstiga som jämt klankar ner på de som har det bättre än alla andra. Är det ren avundsjuka eller jantelagen som kommer in i bilden? Jag tycker att svenskar är så tråkiga, de vågar inte utmärka sig på något sätt. Titta på våra filmpremiärer och galor tex, vad har kändisarna på sig? Vanliga klänningar och en del har tom jeans. -JEANS!?! Ska det inte vara exklusiva, topdesignade klänningar och bling bling? Herregud, titta på Hollywood. Det är något bra med USA, de vet hur man gör entré!

Ibland vill inte saker och ting funka som det ska. Självklart är det något som ska gå helt rakt åt helvetet. Självklart är den person som drabbas av det… MOI!

Ska man bli sur eller arg eller skitpissarg?
“Amen, det är bara logga in här och öppna programmet där och ladda upp filen dit.” Skitenkelt -OM man kommer åt allting. Jag kan varken logga in, öppna upp eller ladda något. Är det jag som är dum i huvet som behöver en “blog manual for dummies” eller är det någon/ något som jävlas med mig?

OM det är någon jävel som sitter någonstans och tycker allt det här är skitkul. Då jävlar, säger jag…

DÅ JÄVLAR!!!

Bäst ni skickar min programmerare omedelbums. Skitsamma om han är snygg,rik,sexig eller töntig…

Höst har blivit till vinter, balettskor har bytts ut mot kängor. Gamla tankar ersätts av nya. Men det finns något som förblir oförändrad.

Det har gått flera veckor nu. Det har blivit lättare att härda ut men jag trodde verkligen inte att det skulle göra så här ont. Hur kan det fortfarande vara så? Vad innebär denna smärta? Att jag var naiv och trodde på dig? Att du betydde mer för mig än jag vågade erkänna…

Det känns som du knäppt fast ett skärp över hela bröstkorgen och sen drar åt. Det gör så ont, så ont! Som om alla mina revben böjer på sig och sticker rakt in i hjärtat.

Men det är inte något bälte över bröstet eller några ben i hjärtat. Det är du och dina handlingar! Dina ord är som slag i mellangäret. Jag tappar andan och vacklar till.

Förstår du inte att ditt beteende skadar folk? Oavsikligt men jävligt effektiv. När du försöker förklara,ursäkta,slingra dig, skär orden in i hjärtat. -Som en pizza slicer in action.

Frågan är om du vet om det? Frågan är om du ens bryr dig. Men den allra största frågan återstår…

Varför i herrens namn bryr jag mig? Det borde va enkelt. Du är snäll, jag är snäll. Du bjuder mig, jag bjuder dig. Du ignorerar mig, jag ignorerar dig. Ett plus ett blir två.

Men så är det inte. Du är snäll, jag kan vara snäll. Du bjuder, jag kan också bjuda. Du ignorerar mig men jag kan inte ignorera dig. Det är då jag tänker, grubblar, förbannar, vill sparka dig i arslet. För att det gör så jäklans ont i bröstet. Så himlans ont att jag vill hellre slita ut mitt hjärta och bli en Fröken Hjärtlös.

Men ska göra jag något? Nej! Jag ska låtsas vara oberörd, låtsas vara cool. För om jag inte gör det, kommer du att få veta om det här. Du kommer få veta hur mycket jag bryr mig, hur mycket du betyder för mig. Så … nej!

Jag ska bara tacka för mig, glömma allt och jag gå vidare.

You can break my heart but not my soul.

Läs mer om mina tankar angående skönhetsideal och silikoner och min fristad.

Varför ska ALLTING ske mellan kl 07 -09??? Det är ju då man sover som bäst!  Kl 7 ringde telefonen med en signal. What the hell!?! Ok, nån kanske kom på att det var alldeles för tidigt för morgonuppvaktningar och lade på istället. Jag somnade om ganska snart. Kort därefter hördes en massa oljud, då var det dags för byggarbetarna att börja jobba – 08.00! De borrade och bankade hur länge som helst. Jag hade mina kära älskade öronproppar på men det var omöjligt att ignorera oljudet. Självklart kunde jag inte somna, och tur var väl det…

För telefonen ringde igen. -2 gånger! Första gången var en släkting som skulle säga något viktigt. Jag bad honom att återkomma när solen har gått upp. Andra gången var det obekant nummer och ett ganska intressant samtal…

- Hallå?

- Hej, mitt namn är Per och jag ringer från… *klick*

- Hallå… hallå… HALLÅ?

Konstigt av honom att lägga på innan han ens hunnit presentera klart. Eller så var det jag som råkade komma åt knappen…

Skylt från barnrummet.com

Anyway, jag vaknade strax efter tolv och fick  mig en överraskning.

22 besökare på en förmiddag!

Fler “spy-galla”-inlägg
Fredag den 13:e
Träningsvärk
Det gör ont och jag spyr på dig!