Allt om ‘Spy galla’

Såhär 7 dagar in på den 7e månaden kan jag bara konstatera en sak. Jag komer nog ha 7kr vid månadens slut, om jag har tur. Idag gick min ortodontibesök på cirkus 800-1000kr. De hade fel med datasystemet så jag kunde inte betala direkt utan jag får en faktura med den summan. åh, kan knappt bärga mig! Visste ni att tandläkare har en minutpris på typ 30kr? Fatta, TRETTIO KRONOR PER MINUT. Fy fan asså!

Den smällen hade jag kunnat ta om jag inte hade redan en räkning på 858kr för drygt en vecka sedan. Inte nog med det så har min mobilräkning tredubblat. Bara för att jag gått ut på webben också numera. En plånboks marddrömsmånad är det alltså denna månad.

Just det, som rosen på princesstårtan så ska jag bara jobba halvtid from nästa månad. Vilket betyder att jag kommer få hälften så lite. Fan, det tänkte jag ju inte på för drygt två månader sen.

Fan fan fan!

MEN jag har TVÅ goda nyheter:
1. Jag ska börja på annat sommarjobb (därav halvtidsgrejen) som är MYCKET roligare och MYCKET bättre betalt. Jag jobbar kväll då.
2. Nästa månad så kommer jag få mycket cash i kontot. Som jag måste komma ihåg att lägga undan en del till “The never ending project”, som det numera kallas för.
3. Det är SOL, SOMMAR och GLASS!

(Ok, det sista har inte direkt med saken att göra men visst blir man positiv av GLASS?)

Just det, det är tredje gången gillt med tandläkar-cirkusen i augusti. Men det är såpass långt tills dess att man hinner förtränga saker och ting, lite grann iaf.

Edit: Nu har jag skaffat mobilsurf för 29kr i månaden. Förhoppningsvis får jag inga skyhöga räkningar from nu.

Återigen ligger jag här i sängen och vrider mig. Varför kan jag inte sova? Varför dyker det upp massa bilder när jag blundar och försöker rensa hjärnan? Varför tänker jag fortfarande på dig? Det har ju gått så lång tid att allt borde va puts väck. Men varje gång jag blundar så dyker du upp i min hjärna. Varje gång så känner jag hur du håller om mig. Den värmen, glädjen och tryggheten som via dina armar rakt in i mitt hjärta och sen ut till hela min kropp.

Det var längesen vi sågs men av någon konstig anledning så dyker du upp varje gång jag är nere eller upprörd. Det är endast dig som kan förskingra min uppmärksamhet, ta ifrån mitt fokus på det dåliga. Det är när jag minns oss tillsammans som tryggheten lägger sig som ett täcke över mig. Varför är det så? Du och allt annat borde ha försvunnit vid detta laget, som borttagna filer i datorn. Varje gång jag trodde det har försvunnit för gott dyker det upp igen. Allting på repeat. Men jag kan inte göra något åt det. Jag kan inte hjälpa att din ansikte får mig att le, dina galna upptåg få mig att skratta. Framför allt kan jag inte hjälpa att minnen av din beröring fortfarande får mig att sucka.

FAN FAN FAN!

Igår kom det in en fyllegubbe. En kvart innan den riktiga öppningstiden. Gissa om jag förbannade mig själv för jag ville vädra lokalen. Han sluddrade och vinglade när han gick fram till kassan. Jag bara tänkte: Shit, fyllegubbe! Va fan ska man göra? Be han dra åt helvete?

-Heej, jag vill beställa mat. Kan du göra vad som helst till mig?
(??)
- Asså, jag är full nu, hehe. Kan du inte bara göra vad som helst. Du kan ta pengarna här och fixa något.
- Du kan få det du vill OM du vet vad du vill. (Guud, stick)
- Äh, kom igen nu. Va inte rädd för mig. Du ser ju va trevlig tjej. (Gubbjävel, stick härifrån)

Här kom kocken in och tog över samtalet. Han tipsade om den snabbaste rätten, tog pengarna och gick in i köket. Nu kunde jag pusta ut lite grann. Jag låtsades som jag hade jättemycket att förbereda. Vågade inte ens ta av mig jackan av just för att han skulle titta på min urringning. Typiskt att jag skulle ha DEN skjortan. Men gubbjävlen fortsatte prata…

- Hur är det idag? Du ser ut att vara en trevlig tjej. Jag är också jättetrevlig. Och skild. Det ska gudarna veta!
(??)

Här vände jag ryggen till och ignorerade honom totalt. De resterande minuterna var de längsta någonsin. Aldrig har jag velat tiden gå snabbare. Det var obehagligt att ha honom sittandes vinglig som fan tre meter bort. Jag var rädd för att han skulle ändra sig och ville sitta kvar och äta. Va fan gör man då? Sparka ut honom? Tack och lov så gick han när matenvar färdig. Men varför ska han vara så pratglad för? Han stod kvar och snackade i säkert 2 minuter. Jag hade slutat prata med honom för längesen. Kocken fick stå för konversationen samtidigt som han gick mot ytterdörren. Det slutade med att han fick öppna dörren innan fyllisen fattade galoppet och gick. Båda två pustade ut när dörren slogs igen.

Kocken gav mig gubbens pengar, de som han tog med in förut, för att jag skulle slå in i kassan. Det var 90kr. Rätten kostade 65.

Nu har en liten prinssessa tagit sitt sista andetag och checkat ut. Hon har kämpat så länge och så hårt i motvind. Både henne och henes familj har käpmat och hoppas. När man trodde på mirakel visade livet på dess orättvisor. -Flera gånger om. Tillslut gav läkarna upp. Det var inget mer de kunde göra. Nu har Lova gått vidare efter att kommit hem i några dagar. Nu har Lova inte ont, kramper eller annat dumt. Nu har hon blivit en av himlens änglar. En ängel vars uppgift är att vaka över hennes nära och kära.

Lova, du finns i mina tankar och bön. Må du få frid och glädje där du befinner dig.

Idag

Livet suger ibland, eller rätt ofta för att vara ärlig. Men samtidigt också en gåva fastän man inte alltid ser det. Man är så van vid sitt liv, sina stunder och allt omkring att man istället går och blir irriterad över småsaker. Att hissen är trasig, chefen är dum, jobbet är skit. Men du har ett hem trots trapporna. Du har ett arbete även om det inte är ditt drömjobb eller jobbar med din förebild. Allt är bara skitsnack. En massa gnäll från de som är bortskämda med sina bekvämligheter.

Jag följer Lovas dagliga kamp mot skitbajsfucking cancer och det ser dyster ut. Beckmörk. Doktorn har sagt att de ska avbryta strålningen för det bara gör allting sämre. Om läkarna säger det, så är det skit skit skit. Jag vågar inte ens tänka dem tankar eller känna dem känslor som flyger inom Lovas nära och kära just nu. Sånt existerar inte. Får inte! Plötsligt känns dumma chefer mindre dumma och jobbet mindre skit. Plötsligt känner man sig riktig lottad. Lottad över att det är ens största beskymmer just nu.

Jag kan vara ironisk här i bloggen och klagar på en massa saker. Det är mitt sätt att bearbeta saker och ting. Men tro mig, jag är ödmjuk och väldigt tacksam över allt jag har runt omkring mig. Ibland tar vi saker och ting förgivet, alldeles för ofta. Man tror på det där med lycklig barndom, hitta drömjobbet och bilda en kärnfamilj. På såvis lunkar livet på som i sagorna. Men alla vi som lever i nuet vet att det inte är så. Man möter sina rädslor hela tiden. Många gånger vinner man över dem men ibland inte.

Jag har följt Anna-Maria och Lovas kamp mot den hemska, vidriga cancern som Lova har fått diagnos på sen sommaren 2009. De har åkt in och ut ur sjukhuset flera gånger. Nu har skiten spridit sig igen och Lova har så ont att det värker i hjärtat på de som följer deras öde via bloggen. Man vill bara slita bort den där dumma tumören som sitter i hjärnan. Den förstör saker och ting för andra. Fattar den inte det? En liten flicka blir stulen på sin barndom, föräldrar som ser sin dotter tyna bort och en lillebror som aldrig kommer ha någon storasyster att leka med, bråka med och bli älskad.

Hela tiden forskar man om nya metoder för att effektivt döda och förhindra spridning av cancer. Men det går alldeles för långsamt. Det är en omfattande projekt som kräver tid, perngar och ännu mera tid. Tid för att lära sig om tumörernas beteende, tid för att hitta bra metoder och framför allt, tid för att samla in pengar.

Lova har en spargris där alla pengar går till barncancerfonden. Hela summan går till att stödja deras arbete iförebyggande och bekämpa cancer hos barn. Klicka på bilden och skänk en slant. Även om det är en piss i havet så vet vi att “många bäckar små…” gör underverk.

Här kan ni läsa om Lova och hennes familjs kamp, Dolce Bambini

Härom dan tog jag bussen till stan. Jag satte mig bakre delen av bussen vilket är väldigt ovanlig för att vara mig. Det var några unga killar som satt brevid och snackade. En av dem spottade hela tiden. Då menar jag verkligen spotta en stor jäkla loska som alkisarna brukar göra. Ok visst, spotta på en buss är kanske inte supersmart men vad förväntar man sig av en tonåring. Jag brydde mig inte så mycket. Men så spottade han igen och igen. Totalt spottade han TRE gånger inom en minut rakt ner på golvet. Man kunde tom se tre stora spottloskor vid hans skor.
JAUUGH ÄCKLIGT BLÄ!!!

Va fan har ungen nåt fel eller tics?

Visst att unga personer har överskott av hormoner, talgkörtlar men även saliv eller? Jag tål ganska mycket men det där fick mig att rysa. Det ger mig gamla-gubbar-som-sitter-i-parken vibbar. Fast jag är inte förvånad. Den generationen verkar vara störd på något sätt. Nu vet jag att jag låter som en gammal bitterkärring, men hallåå! Hur smart är man om man ropar på sin kompis såhär:

- Hey din f*tta, varför är du så sen? Va fan, har du köpt nya skor? SNYGGT!!

Man undrar vad de gör i skolan för språkkunskaper måste de har missat iallafall…

Iband slutar man inte att bli förvånad.

Jag jobbar på en liten thai take-away ställe här i stan. Vi har lunch på dagen och take-away på kvällen. Igår kom det in ett par för första gången. De stod och studerade menyn jättelänge. Tillslut bestämde de sig för en rätt med kyckling och en med räkor. So far so good. När jag skulle vända mig om och lämna in beställningen så utbrast hon: Åh, vårrullar!

- Kan jag få dom fast utan ris?
- Javisst kan du det! Inga problem.

Då fick jag ta en ny lapp och skriva om beställningen. Samtidigt frågade mannen i sällskapet hur mycket allting kostade. Innan jag hann svara sa kvinnan att det kostade 130kr, vilket var summan för två rätter.

- Näe, det blir 3 rätter totalt. Jag tar 65kr för vårrullarna också.
- Va? Men du sa att jag kan få det utan ris?
- Ja, det kan du få men jag måste ändå slå in det som en lunch.
- Men andra restauranger kan jag få så som snacks…
- Ja det kan du få men det blir tre rätter totalt.
…
Så fortsatte det tills hon bestämde sig för att INTE ta vårrullarna. Jag blev så chockad att jag tappade talförmågan. Sen när blev någoting gratis bara för att man har tagit bort en del av det? Det vore som jag skulle få en Big Mac gratis bara för att jag inte vill äta Pommes Frites.

Jag visste inte om jag skulle stå där och börja förklara eller bara kort och koncist poängtera att det var 3 rätter totalt. Det är väl uppenbart att det kostar även om hon använder frasen “kan jag få…”. Jag hade en sådan lust att bara ge henne svar på tal. Att det inte spelade någon roll om hon ville äta med eller utan ris. Om hon ville äta den som snacks eller till huvudrätten. Hon måste inte ens äta det, hon kunde ha det på bordet och bara glo på de frasiga, gyllenbruna mini-vårrullarna. MEN DET KOSTAR ÄNDÅ!!

Men det är oförskämd att göra så gissar jag. Så jag hade inget annat val än att bara stå där och upprepa samma sak hela tiden. och ta emot “ick service minded servitris”-stämpeln. Men det bjuder jag på, så länge de betalar.

Behöver jag nämna att det inte är första gången sånt här händer? Jag blir lika förvånad varje gång…

Idag fick jag höra morsan prata med sin kompis på telefon. Denna vän kommer från Hong Kong och man kan riktigt höra att det är ” riktig kantonesiska”. Det lät så mjukt och följsamt på något sätt. Inte som när vi pratar, en massa slang och hårda betoningar. Jag blev så glad av hennes röst. Hela jag värmdes inifrån och mitt hjärta fnissade. Att höra henne prata fick mig att tänka på en person. Jag fick en söt liten påminnelse om en gammal, kär vän.

Jag träffade honom för länge sen, då han kom hit för att studera. Eftersom jag ville bättra på min kantonesiska så hängde jag väldigt mycket med honom. Och han var inte sen och utnyttja tillfället och prata sitt modersmål. Vi lärde mycket av varandra. Bl a. fick jag lära mig att det fanns traditionella män på 2000-talet. Hans dröm var att hitta ett bra jobb, tjäna mycket pengar så att han kan försörja sin fru och på så sätt slipper hon jobba. Tja, vad ska man säga? Han tyckte det var status att kunna försörja sin fru. Jag tyckte det var hemskt att gå hemma hela dagarna. Man ska väl vara två om allting?

Jag förstod honom och visste vad han menade, ändå så kunde jag inte hålla med. Varför måste det vara så? Varför måste vi dela in kvinnorna i olika kategorier. kan inte både män och kvinnor göra samma slags grejor? Ta hand om barn, hushåll OCH jobba? För honom och 99% av övriga asiater är äktenskap något stort, viktigt och framför allt FÖRST. Man ska gifta sig innan allt annat. Innan man bor ihop, innan man köper hus,bil och skaffar barn. Jag fattar inte poängen. Är ett “äkenskapskontrakt” någon slags garanti på att man ska leva lyckliga i alla sina dar? Tänk om det inte blir så då? Ska man gå tillbaka till rådhuset eller prästen och byta mot en ny partner, så som man reklamerar en trasig vara?

Jag riktig spyr på ordet äktenskap. Egentligen är det en fin sak men man har gjort det till en så stor grej att man mår illa, kallsvettas och riktigt blir allergisk mot det. Iallafall JAG. Enda gången jag kan tänka mig gfta mig är OM jag ska ha barn. Men då tänker jag att det är juridiskt sett smidigare i framtiden, ifall något händer. Ingen romantik här. Tyvärr…

Man kan tro att min kära vän är idiot som behandlar sina flickvänner som slavar osv. Det är faktiskt tvärtom, haha! Han är så supersnäll att man nästan tycker synd om honom. Dessa värderingar har funnits där sen tusen tusen tusen år sedan och kommer finnas kvar minst lika länge. Nu är den yngre generation mer öppna mot västerlänska värderingar och många flyttar kors och tvärs. Det kan ge en ny tankesätt. Kanske…

Vi har planerat att jag ska hälsa på honom nu i sommar. Hoppas det blir av!

Just nu känns det som jag sitter fast i kvicksand. Jag kan inte komma loss, röra på mig. Det är något som håller mig fast. Ju mer jag kämpar desto mer dras jag ner. Vad ska man göra? Jag vill inte mer. Jag vill inte vara låst, jag vill inte vara där nere. Jag har varit där. Det är mörkt, dystert, kallt och inget kul. Jag mår illa vid tanken, får panik och börjar hyperventilera. Jag vill inte!

Det var så länge sen att jag trodde det var över. Att jag besegrade mörkret och sandmonstret. Att jag var så högt upp att den inte kan nå mig längre. Att jag inte kan bli neddragen i skiten igen. Haha! Lik förbaskat har den lyckats komma tillbaka när den såg att jag har sänkt garden. Likt förbaskat kryper den jävla monstret fram igen och förgiftar mig, mitt inre, min tillvaro. Allt och alla blir påverkad av monstret. Jag blir negativ, deprimerad och sur. Det spelar ingen roll vem eller vad, jag kan stå och skrika, sura eller vara riktig ohövlig mot folk. Usch, fy och blä! Detta är inte första gången, det har hänt innan – många gånger innan. Jag har försökt minska på skadorna men det har varit svårt, riktigt svårt. Lika svårt som att rädda någon när man själv är skadad. För jag är skadad, förgiftad. Inuti mig sitter det ett monster som sprutar ut sitt gift då och då. Varje gång blir jag dyster, sluter mig som en mussla och äter min glass. I min ensamhet där mörkret råder, långt långt därnere.

När det var som värst tänkte jag att alla skulle lämna mig, vända mig ryggen om de fick veta vad som döljer under ytan. Men det visade sig vara fel. Tvärtom så var de ett stöd för mig och hjälpte mig ur allt. Jag är väldigt glad och tacksam över att jag mötte dessa människor. Utan dem vet jag inte vem jag skulle blivit idag. Det har aldrig gått så långt att jag har haft självmordstankar eller börja med skära sig själv eller andra typiska saker. Riktigt varför vet jag inte men jag har alltid tänkt mig att jag just då befann mig i en väldigt väldigt mörk tunnel. Och någonstans längre fram ska det finnas en öppning, ljuset. Vägen dit har varit krångligt men också mycket givande. Ibland ser jag ljuset väldig tydlig och ibland kan den plötslig försvinna. Men jag vet att den finns där. Även om en stor jäkla monster sitter och skymmer den.

Det har gått flera år sedan den värsta tiden. Jag har varit “där nere” i kortare vändor och alltid kommit upp ganska oskadd. Jag har börjat lära mig hantera det hela och framför allt lära mig symptomerna. Då försöker jag med all min kraft hålla tillbaka det. Så länge jag håller mina monster i schack är det JAG som har kontrollen. Kontrollen över mig själv, mitt inre och framför allt över mitt liv. För det är trots allt det enda jag har, kontrollen över när det ska vara upp eller ner.

Bilden är tagen från ritmallar.com och färglagt av mig.