Allt om ‘Spy galla’

Ända sedan jag var liten har mormor alltid lärt mig att man ska hjälpa sina nära och kära. Även om man inte tjänar på det eller får ett tack så ska man göra det. För man ska ta hand om varandra. Jag håller med henne. Om alla ska tänka på sig själva så blir världen ganska kallt och omänsklig.

“Jag hjälper dig och du hjälper mig.” var ju mormors motto.

Så, vad har jag gjort? Jo, jag har sprungit fram och tillbaka, ibland omvägar, för att göra andra en massa tjänster -utan ett öre eller ett tack. Det gör mig ingeting för man ska ju ta hand om “varandra”. Men ibland funderar jag verkligen på vem är det som tar hand om vem. Vem är det som får hålla tillbaka för fridens skull. Är man då snäll eller smart?

Jag har fått hålla tillbaka mycket, så mycket att det känns som en övertryck och kan när som helst explodera. Jag vet inte heller vart jag kan pysa ut all tryck. Ingen vill höra en massa gnäll och tjat i all evighet. Om jag mot all förmodan tar upp det med rätt personer så klassar de mig som egoistisk, elak, en person som kräver millimeters rättvisa. Jag vill inte bli hatad. Jag vill bli en snäll typ, en älskad typ. Men ska det innebära att man ska bli överkörd? Jag kräver inget sånt. Utan vanlig hederlig vett där mina grejer är mitt och dina grejer är ditt. Inte mina grejer är vårt och dina grejer är enbart ditt.

Ska man vara som en hök och vakta sina saker? Väga sina relationer med sina vänner och familj. Vem har jag mest nytta utav? Vem kan jag dra mest fördel från? Herregud, detta hade mormor inte sagt något om. Hon sa inte att man ska utnjyttja sina egna och samtidigt mjölka ur dem det sista som finns kvar. Hon sa inte att man ska bete som svin med pengar som enda tanke. Det var mycket saker som min mormor inte sa men som ändå händer.

Hur ska man göra för att vara snäll men inte dum? För det är vad jag känner mig just nu! Riktig korkad och dum som låter andra blåsa mig och tänka att det ordnar sig förr eller senare. Kan ni gissa vad det ironiska är? Jo, att jag istället för att vara jättearg, upprörd och förbannad, så har jag varit jätteledsen, besviken och uppgiven. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Ska jag slå näven i bordet och kräva kompensation för varenda öre, sekund och energi som jag har lagt ner – “för allas skull”?

Men vet ni vad det enda jag vill göra nu? Jo, jag vill bara slita ut mitt hjärta för det gör så jäkla in i helvets ont. Jag vill kunna samla upp alla tårar som rinner nerför kinderna i en spann och sen bara kasta på dem. Visa att det är mina sista tårar och energi som jag lägger ner på er.

Förlåt mormor, för att jag inte kan vara andra till lags längre.

Förlåt mormor, för att jag inte prioriterar andras viljor framför mina.

Förlåt mormor, för att jag från och med nu ifråga sätter allt och alla.

Förlåt mormor men från och med nu ska jag vara en riktig BITCH som bara tänker på tre saker. Jag, Mitt och Mig själv.

Jaha, så har man varit ledig i fem dagar. Under dessa fem dagar har jag hunnit

* Gå på två restaurangmiddagar.
*Ätit en massa godis, popcorn
*Städa, diska
*Tvätta
* Skriva ett CV
* Kolla upp körskola med intensivkurs
* Och få ångest

Ja, ni läste rätt. Jag har ångest över att jag har slutat och därmed lämnat min kollega ” i sticket”. De har inte hittat nån ny personal så hon får hoppa in på mina dagar också. Vilket hon klargjorde innan att hon inte vill eller kan. Vad händer nu? Jo, hon gör det endå för annars får de ju stänga. Jag har världens ångest för det känns som hela kaoset orsakas av MIG. Fastän jag innan sommaren klargjorde att jag kommer vara borta under hösten men jag visste inte när. Fastän jag sa i augusti att jag börjat kolla på biljetter för november, bäst de rör på arslen och letar efter personal. Fastän jag sa i september att jag slutar i november men stannar kvar för att fixa mitt körkort. Vad har hänt?

Jo, chefen bad kocken att en ny kock så han kan stå kassan och servera istället. Det är lite farligt att låta en okänd person stå i kassan. Ok, han frågar och letar. Inte med hela sitt hjärta gissar jag. Under hela denna tid har jag tjatat på min kollega och chefen om de har hittat någon. “Jaja, vi tjatar på kocken redan”. Men asså, han blir ju inte påverkad av det hela. Hon blir ju det. Då kommer det blir jäklans bråk och skit. Jaja, allt detta angår ju egentligen inte mig. Jag kommer ju inte ens vara kvar.

Såå, varför har jag ångest? Jo, för i måndagskväll fick jag höra att min kollega skulle jobba ” alla dagar så länge” för de har inte hittat någon ändå. Jag blev så jäklans sur och ledsen. Och fullt utav ångest.

Fan, varför ska man ha ett samvete för? Fan, för familjeföretag som har aldrig kommunicerar med varandra.

Såhär 7 dagar in på den 7e månaden kan jag bara konstatera en sak. Jag komer nog ha 7kr vid månadens slut, om jag har tur. Idag gick min ortodontibesök på cirkus 800-1000kr. De hade fel med datasystemet så jag kunde inte betala direkt utan jag får en faktura med den summan. åh, kan knappt bärga mig! Visste ni att tandläkare har en minutpris på typ 30kr? Fatta, TRETTIO KRONOR PER MINUT. Fy fan asså!

Den smällen hade jag kunnat ta om jag inte hade redan en räkning på 858kr för drygt en vecka sedan. Inte nog med det så har min mobilräkning tredubblat. Bara för att jag gått ut på webben också numera. En plånboks marddrömsmånad är det alltså denna månad.

Just det, som rosen på princesstårtan så ska jag bara jobba halvtid from nästa månad. Vilket betyder att jag kommer få hälften så lite. Fan, det tänkte jag ju inte på för drygt två månader sen.

Fan fan fan!

MEN jag har TVÅ goda nyheter:
1. Jag ska börja på annat sommarjobb (därav halvtidsgrejen) som är MYCKET roligare och MYCKET bättre betalt. Jag jobbar kväll då.
2. Nästa månad så kommer jag få mycket cash i kontot. Som jag måste komma ihåg att lägga undan en del till “The never ending project”, som det numera kallas för.
3. Det är SOL, SOMMAR och GLASS!

(Ok, det sista har inte direkt med saken att göra men visst blir man positiv av GLASS?)

Just det, det är tredje gången gillt med tandläkar-cirkusen i augusti. Men det är såpass långt tills dess att man hinner förtränga saker och ting, lite grann iaf.

Edit: Nu har jag skaffat mobilsurf för 29kr i månaden. Förhoppningsvis får jag inga skyhöga räkningar from nu.

Återigen ligger jag här i sängen och vrider mig. Varför kan jag inte sova? Varför dyker det upp massa bilder när jag blundar och försöker rensa hjärnan? Varför tänker jag fortfarande på dig? Det har ju gått så lång tid att allt borde va puts väck. Men varje gång jag blundar så dyker du upp i min hjärna. Varje gång så känner jag hur du håller om mig. Den värmen, glädjen och tryggheten som via dina armar rakt in i mitt hjärta och sen ut till hela min kropp.

Det var längesen vi sågs men av någon konstig anledning så dyker du upp varje gång jag är nere eller upprörd. Det är endast dig som kan förskingra min uppmärksamhet, ta ifrån mitt fokus på det dåliga. Det är när jag minns oss tillsammans som tryggheten lägger sig som ett täcke över mig. Varför är det så? Du och allt annat borde ha försvunnit vid detta laget, som borttagna filer i datorn. Varje gång jag trodde det har försvunnit för gott dyker det upp igen. Allting på repeat. Men jag kan inte göra något åt det. Jag kan inte hjälpa att din ansikte får mig att le, dina galna upptåg få mig att skratta. Framför allt kan jag inte hjälpa att minnen av din beröring fortfarande får mig att sucka.

FAN FAN FAN!

Igår kom det in en fyllegubbe. En kvart innan den riktiga öppningstiden. Gissa om jag förbannade mig själv för jag ville vädra lokalen. Han sluddrade och vinglade när han gick fram till kassan. Jag bara tänkte: Shit, fyllegubbe! Va fan ska man göra? Be han dra åt helvete?

-Heej, jag vill beställa mat. Kan du göra vad som helst till mig?
(??)
- Asså, jag är full nu, hehe. Kan du inte bara göra vad som helst. Du kan ta pengarna här och fixa något.
- Du kan få det du vill OM du vet vad du vill. (Guud, stick)
- Äh, kom igen nu. Va inte rädd för mig. Du ser ju va trevlig tjej. (Gubbjävel, stick härifrån)

Här kom kocken in och tog över samtalet. Han tipsade om den snabbaste rätten, tog pengarna och gick in i köket. Nu kunde jag pusta ut lite grann. Jag låtsades som jag hade jättemycket att förbereda. Vågade inte ens ta av mig jackan av just för att han skulle titta på min urringning. Typiskt att jag skulle ha DEN skjortan. Men gubbjävlen fortsatte prata…

- Hur är det idag? Du ser ut att vara en trevlig tjej. Jag är också jättetrevlig. Och skild. Det ska gudarna veta!
(??)

Här vände jag ryggen till och ignorerade honom totalt. De resterande minuterna var de längsta någonsin. Aldrig har jag velat tiden gå snabbare. Det var obehagligt att ha honom sittandes vinglig som fan tre meter bort. Jag var rädd för att han skulle ändra sig och ville sitta kvar och äta. Va fan gör man då? Sparka ut honom? Tack och lov så gick han när matenvar färdig. Men varför ska han vara så pratglad för? Han stod kvar och snackade i säkert 2 minuter. Jag hade slutat prata med honom för längesen. Kocken fick stå för konversationen samtidigt som han gick mot ytterdörren. Det slutade med att han fick öppna dörren innan fyllisen fattade galoppet och gick. Båda två pustade ut när dörren slogs igen.

Kocken gav mig gubbens pengar, de som han tog med in förut, för att jag skulle slå in i kassan. Det var 90kr. Rätten kostade 65.

Nu har en liten prinssessa tagit sitt sista andetag och checkat ut. Hon har kämpat så länge och så hårt i motvind. Både henne och henes familj har käpmat och hoppas. När man trodde på mirakel visade livet på dess orättvisor. -Flera gånger om. Tillslut gav läkarna upp. Det var inget mer de kunde göra. Nu har Lova gått vidare efter att kommit hem i några dagar. Nu har Lova inte ont, kramper eller annat dumt. Nu har hon blivit en av himlens änglar. En ängel vars uppgift är att vaka över hennes nära och kära.

Lova, du finns i mina tankar och bön. Må du få frid och glädje där du befinner dig.

Idag

Livet suger ibland, eller rätt ofta för att vara ärlig. Men samtidigt också en gåva fastän man inte alltid ser det. Man är så van vid sitt liv, sina stunder och allt omkring att man istället går och blir irriterad över småsaker. Att hissen är trasig, chefen är dum, jobbet är skit. Men du har ett hem trots trapporna. Du har ett arbete även om det inte är ditt drömjobb eller jobbar med din förebild. Allt är bara skitsnack. En massa gnäll från de som är bortskämda med sina bekvämligheter.

Jag följer Lovas dagliga kamp mot skitbajsfucking cancer och det ser dyster ut. Beckmörk. Doktorn har sagt att de ska avbryta strålningen för det bara gör allting sämre. Om läkarna säger det, så är det skit skit skit. Jag vågar inte ens tänka dem tankar eller känna dem känslor som flyger inom Lovas nära och kära just nu. Sånt existerar inte. Får inte! Plötsligt känns dumma chefer mindre dumma och jobbet mindre skit. Plötsligt känner man sig riktig lottad. Lottad över att det är ens största beskymmer just nu.

Jag kan vara ironisk här i bloggen och klagar på en massa saker. Det är mitt sätt att bearbeta saker och ting. Men tro mig, jag är ödmjuk och väldigt tacksam över allt jag har runt omkring mig. Ibland tar vi saker och ting förgivet, alldeles för ofta. Man tror på det där med lycklig barndom, hitta drömjobbet och bilda en kärnfamilj. På såvis lunkar livet på som i sagorna. Men alla vi som lever i nuet vet att det inte är så. Man möter sina rädslor hela tiden. Många gånger vinner man över dem men ibland inte.

Jag har följt Anna-Maria och Lovas kamp mot den hemska, vidriga cancern som Lova har fått diagnos på sen sommaren 2009. De har åkt in och ut ur sjukhuset flera gånger. Nu har skiten spridit sig igen och Lova har så ont att det värker i hjärtat på de som följer deras öde via bloggen. Man vill bara slita bort den där dumma tumören som sitter i hjärnan. Den förstör saker och ting för andra. Fattar den inte det? En liten flicka blir stulen på sin barndom, föräldrar som ser sin dotter tyna bort och en lillebror som aldrig kommer ha någon storasyster att leka med, bråka med och bli älskad.

Hela tiden forskar man om nya metoder för att effektivt döda och förhindra spridning av cancer. Men det går alldeles för långsamt. Det är en omfattande projekt som kräver tid, perngar och ännu mera tid. Tid för att lära sig om tumörernas beteende, tid för att hitta bra metoder och framför allt, tid för att samla in pengar.

Lova har en spargris där alla pengar går till barncancerfonden. Hela summan går till att stödja deras arbete iförebyggande och bekämpa cancer hos barn. Klicka på bilden och skänk en slant. Även om det är en piss i havet så vet vi att “många bäckar små…” gör underverk.

Här kan ni läsa om Lova och hennes familjs kamp, Dolce Bambini

Härom dan tog jag bussen till stan. Jag satte mig bakre delen av bussen vilket är väldigt ovanlig för att vara mig. Det var några unga killar som satt brevid och snackade. En av dem spottade hela tiden. Då menar jag verkligen spotta en stor jäkla loska som alkisarna brukar göra. Ok visst, spotta på en buss är kanske inte supersmart men vad förväntar man sig av en tonåring. Jag brydde mig inte så mycket. Men så spottade han igen och igen. Totalt spottade han TRE gånger inom en minut rakt ner på golvet. Man kunde tom se tre stora spottloskor vid hans skor.
JAUUGH ÄCKLIGT BLÄ!!!

Va fan har ungen nåt fel eller tics?

Visst att unga personer har överskott av hormoner, talgkörtlar men även saliv eller? Jag tål ganska mycket men det där fick mig att rysa. Det ger mig gamla-gubbar-som-sitter-i-parken vibbar. Fast jag är inte förvånad. Den generationen verkar vara störd på något sätt. Nu vet jag att jag låter som en gammal bitterkärring, men hallåå! Hur smart är man om man ropar på sin kompis såhär:

- Hey din f*tta, varför är du så sen? Va fan, har du köpt nya skor? SNYGGT!!

Man undrar vad de gör i skolan för språkkunskaper måste de har missat iallafall…

Iband slutar man inte att bli förvånad.

Jag jobbar på en liten thai take-away ställe här i stan. Vi har lunch på dagen och take-away på kvällen. Igår kom det in ett par för första gången. De stod och studerade menyn jättelänge. Tillslut bestämde de sig för en rätt med kyckling och en med räkor. So far so good. När jag skulle vända mig om och lämna in beställningen så utbrast hon: Åh, vårrullar!

- Kan jag få dom fast utan ris?
- Javisst kan du det! Inga problem.

Då fick jag ta en ny lapp och skriva om beställningen. Samtidigt frågade mannen i sällskapet hur mycket allting kostade. Innan jag hann svara sa kvinnan att det kostade 130kr, vilket var summan för två rätter.

- Näe, det blir 3 rätter totalt. Jag tar 65kr för vårrullarna också.
- Va? Men du sa att jag kan få det utan ris?
- Ja, det kan du få men jag måste ändå slå in det som en lunch.
- Men andra restauranger kan jag få så som snacks…
- Ja det kan du få men det blir tre rätter totalt.
…
Så fortsatte det tills hon bestämde sig för att INTE ta vårrullarna. Jag blev så chockad att jag tappade talförmågan. Sen när blev någoting gratis bara för att man har tagit bort en del av det? Det vore som jag skulle få en Big Mac gratis bara för att jag inte vill äta Pommes Frites.

Jag visste inte om jag skulle stå där och börja förklara eller bara kort och koncist poängtera att det var 3 rätter totalt. Det är väl uppenbart att det kostar även om hon använder frasen “kan jag få…”. Jag hade en sådan lust att bara ge henne svar på tal. Att det inte spelade någon roll om hon ville äta med eller utan ris. Om hon ville äta den som snacks eller till huvudrätten. Hon måste inte ens äta det, hon kunde ha det på bordet och bara glo på de frasiga, gyllenbruna mini-vårrullarna. MEN DET KOSTAR ÄNDÅ!!

Men det är oförskämd att göra så gissar jag. Så jag hade inget annat val än att bara stå där och upprepa samma sak hela tiden. och ta emot “ick service minded servitris”-stämpeln. Men det bjuder jag på, så länge de betalar.

Behöver jag nämna att det inte är första gången sånt här händer? Jag blir lika förvånad varje gång…