Allt om ‘Personligt’

Jag trodde jag skulle bli kvitt mina dåliga vanor. Jag trodde jag inte skulle bli påverkad av någon eller något.

Men det har jag gjort. BIG TIME!

Det svider, som alkogel på skrapsår. Det blöder, som ett öppet sår. Men det är inget sår. Det är mitt hjärta, mitt innersta, det mest sårbara jag har. Och du gjorde det, du skar ett snitt. Ett litet mikro snitt, utan att ens veta om det. Och jag lät dig göra det, utan att ens stoppa dig. Vad gör jag nu när det svider, blöder och bultar?

Fan, jag som har lovat mig själv att inte låta något sådant hända igen. Varför varför varför dök du upp den dan? Varför kunde du inte bara ignorera migfrån första början? Varför ingorerar du mig efter du har fått min uppmärksamhet?

Nu sitter jag här och är rädd för allt som har med dig att göra. Jag blänger på de som är lång och smal. Jag ryser när jag ser de som klär sig i skjorta med uppvikta armar.

Som dig.

Jag känner mig som en kanin.

Och du är trollkarlen med den höga hatten.

Ja, så känns det!

“Shit, ska jag åka imorgon?”
“Shit, ska jag stanna över ett halvår?”
“Shit, kommer jag vara ledig i ett halvår … och göra vad?”
“Shit, nu missar jag en massa här”
“Shit, hur kommer jag klara mig?”
“Shit, vad händer nu?”

Som sagt, ” Shit, shit, shit”

Va? Säger ni att jag har resfeber? Shit, vad är det?

Nu börjar det dra ihop sig. Jag har köpt biljetter och kommer att lämna Sverige den 19e januari. Då drar jag till Vietnam. När jag kommer tillbaka? Jag vet faktiskt inte, tills jag tröttnar på ris och nudlar eller börjar sakna “Mamma Scans köttbullar” eller till sommaren. Ärligt talat, så har jag ingen aning. Kanske stannar jag bara där en månad eller så stannar jag där så länge jag kan. Det beror lite på hur jag kommer att anpassa mig. Sist gick det sådär.

Det var Sommaren 2007. Min första resa till Vietnam. Mamma och jag där i sex veckor. Den första veckan var spännande och nytt. Nya människor, ny kultur, annorlunda språk. Jag kunde äta alla mina favoriträtter och gå i shorts och klänning i 28graders sol. Men allt hade sina nackdelar. Jag var inte van att vara så beroende av andra. Jag behövde nån som kunde köra mig överallt. Taxi fick jag inte ta pga av rån och våld mot turister. Plus att jag inte fick gå nånstans ensam. Även det pga rån och våld mot turister.

Jag tillbringade dag och natt (bokstavligen, för det fanns bara ett sovrum) tillsammans med mamma. Redan efter en vecka började jag få nog och ville göra något kul. Jag blev frustrerad och sur. Detta var inte vad jag planerade! Att vara 100% beroende av någon annan. Psykiskt sett kändes det som att vara i tonåren igen. Jag kände att jag inte hade kontroll. Jag visste inte vad vi skulle göra, hur länge vi skulle stanna kvar i Saigon, när vi kunde resa runt. Allting berodde på en massa faktorer som jag inte kunde påverka.

När vi var i slutet på vår andra vecka fick jag nog. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde eller sa men plötsligt åkte vi iväg till en resebyrå och bókade en 4-dagars resa till Da Lat (en stad norrut med 20graders sol). På ett 4-stjärnig hotell. Det var awsome! Vi kom hem till Saigon igen,vilade och bytte resväska för att åka igen dagen därpå. Denna gång var det 10-dagars resa till 5 olika ställen runt om i södra delen av landet. Efter den turen hade vi bara en vecka kvar tills det var dags att åka tillbaka till Sverige. Jag var både glad och besviken över att få åka tillbaka. Det kändes som jag inte gjorde någoting under mina 6 veckor.

Nu i efterhand kom jag på att jag var inte alls beredd på det där med att vara passiv. Att be om hjälp varje gång eller att bara ha en person brevid sig vare sig man vill det eller inte. Det var för påträngande och jobbig. Fast egentligen vet jag inte vad som var värst? Att jag inte kunde ha något privatliv alls eller att jag och min mamma inte kan umgås med varandra som alla andra mor/döttrar?

Det finns stunder när man känner sig inspirerad, taggad och ser ljuset oavsett vart man går. Inget är omöjligt, bara din vilja sätter gränserna.

Tänk vad man kan känna sig efter en liten sväng hos Boplatsen. Waaaooow!

Btw, oerhört viktig information till allmänheten därute: Jag har blivit HSB-frälst. halleluja!

Go´natt och dröm sött. Nu är det dags att gå i säng med en bok. (Och ni som har något bättre förslag får komma med det också. Jag har redan lovat bort en middag, kan lika gärna köra på med en supé också.)

Jag läser just nu “Tusen strålande solar” av Khaled Hosseini. Den här boken har jag hört så mycket om. Att den både är hemsk, otroligt bra, sorgligt. Ja ni fattar, alla ord som beskriver en bok mycket positivt. Ofta så brukar jag läsa sådana böcker som folk tycker är bra. Men denna har tvekat för jag är rädd för att den ska vara för bra, för sorgligt. Jag är känslig för sådana böcker. De ger mig en klump i magen och en stickande känsla i hjärtat. Som sagt, jag är feg helt enkelt.

Tills nu.

Tills min kusin på 18 år som har läst den i skolan och tycker jag ska läsa den. Så klart man inte fegar ur då! Sagt och gjort börjar jag läsa den och jag har läst halva boken på en dag! Den är så himla detaljerat att jag kan se alla husen, floden och bergen. Jag kan känna hennes glädje och hjälplöshet, känna allt! Boken handlar om Mariam som blir bortgift till en nästan 20 år äldre man. Den handlar om ett glädjerikt Afganistan där alla kan gå fritt i sitt eget land. Där alla, både män och kvinnor arbetar och studerar, sida vid sida. Man kan också läsa om deras ideologi, deras tro och traditioner. Varför en del män vill att deras fruar ska bära Hiqab och varför dessa kvinnor är villig att själv låta sig döljas av denna plagg.

I ett stycke fick Mariams make, Rashid, besök av hans kompisar och då fick hon gå upp i rummet och stanna där. Jag citerar,
“Rashid hade sagt åt Mariam att hon inte fick komma ner förrän besökarna hade gått. Det gjorde Mariam något. Sanningen var att hon till och med kände sig lite smickrad. Rashid betraktade det de två hade tillsammans som något heligt. Hennes heder, hennese namoos, var värd att vaktas. Hans beskyddande inställning fick henne att känna sig värdefull. Uppskattad och värdefull.”

Jag har lite förståelse för hennes resonemang och tankar. Det är samma sak inom vår kultur men då döljer vi inte oss med tyg och sjalar eller undviker män. Snarare så visar vi upp oss. Vi klär oss korrekt, vi pratar korrekt, vi uppför oss korrekt. Vi låter orden, kunskapen och vårt beteende som våra föräldrar har lärt ut, tala för oss. Genom att göra allt rätt visar vi hur väluppfostrade vi är. Vi visar att våra fäder tar hand om oss och vår utbildning, att våra mödrar visar hur man tar hand om sin familj och hushållet. Vi asiatiska kvinnor behåller våra heder genom att tala för oss, visa att vi är en exemplarisk dotter och fru. Inte genom att dölja oss bakom ett plagg och gömma oss för samhället.

Hela boken ger mig magont och ett hugg i hjärtat. Att läsa om dessa kvinnor som inte kan göra något annat är stå ut. Stå ut förnedringen, stå ut med att inte synas. Stå ut våldet. Jag är glad över att jag inte behöver vara en av dem samtidigt som jag gråter över att det finnas flera miljoner som faktist lever så -fortfarande.

Det är vår! Känner ni? Solen skiner, fåglarna kvittrar och blommorna är redo att slå ut. Mm… jag känner allt det där när jag blundar och tänker tillbaka.

OM det vore vår nu, skulle jag vilja ta en promenad och andas in våren, höra fåglarna och kisa mot himlen. Känna ruset inom mig, ruset som säger “det är vår, det är sol, det är VARMT.” Allt detta är som ett enda stort lyckopiller för mig. Jag sprattlar, snubblar och fnissar mig fram längs vägen. Med ett stort jäkla flin på ansiktet att folk tror jag är knäpp. Det är jag, vår-knäpp. Haha! Jag skulle ägna en timme åt att välja kläder. Det finns oändligt mycket att välja på och jag vill ha alltihop. Efter det ska jag ha smink på mig. Naturligvis ska jag sminka mig. Gör inte alla tjejer det? -Året runt? Förutom jag då som sminkar mig endast under våren och sommaren. Resten av året går jag runt blek som ett lakan. Mitt i all lyckorus plockar jag även fram min kamera. En gammal goding som följer mig vart som helst under vissa perioder. Jag älskar blommor, färger och djur. Allt det dyker fram under våren och sommaren för att sakta dra sig tillbaka under hösten. Därför älskar jag fota under dessa tider.

Som ni märker är jag en vårmänniska. Speciellt när min älsklingsblomma slår ut ganska nära min födelsedag. Det är lycka!

Men i år tror jag på en annan slags vår. Jag tror på blommor, fågelkvitter och Regn. Japp, det måste vara regn. Även om jag föredrar sol så får det bli lite regn. För hur sjutton ska vi annars få bort all jädrans snö som finns överallt? Vi får ju inte slänga ner det i havet och jag vill inte vakna i April och se snö. Usch, jag blir deppig vid tanken. Nä, jag är beredd på REGN. Därför fick mina nya vårskor bli ett par sexiga stövlar.

För att koppla allt min babbel om vår till veckans tema, vårminnen, så bjuder jag på en bild som beskriver vår för mig. Och sen är jag ganska stolt över bilden. Glad övar att jag hann trycka på kameran innan krabban ramlade över kanten. Haha!

Bilden som jag tog för längesen.

Fler som har skrivit om samma tema:
Jagochliten
Ab imo pectore
Melilli

Igår besökte jag ett av årets höjdpunkter -bokrean! Jag har redan prickat in en del böcker men det gäller att sålla. I år ska jag lägga band på mig själv och inte köpa en massa böcker. Det brukar vara en tradition att jag köper mer än vad jag planerade. Men det ska bli ändringar på tänkte jag! Shoppingturen ägde rum i Göteborgs Nordstan, där jag även åt en jättegod och nyttig lunch på Slim Food. En salladsbar där man kunde välja vad man vill ha i sin sallad. Jag valde pasta med lite olika grönsaker, kyckling, räkor och fetaost. Till det en vitlöksdressing. De som känner mig blir inte alls förvånad, jag väljer vitlök till ALLT! Haha!

Efter det började jag beta av ställen som hade bokrea. Jag irrade runt där och hade världens beslutsångest. Vilken bok ska jag köpa, allihopa eller 2-3 st? Det fick tillslut bli Twilight, del 4 och Kepplers Hypnotisören. Sedan gick jag till Café Barista.

Café Barista ligger inne i ett galleri med generösa sittplatser. Mysigt ställe med modern och snygg inredning. Jag tänkte först beställa en cappuccino men när jag såg deras meny blev jag sugen på något annat. Idag har varit varmaste dagen på hela vintern. Just då kändes en kall och krämig kaffe perfekt. Det fanns olika varianter med iskaffe men jag fastnade för en Iscappuccino. En kall cappuccino med socker och grädde på toppen. Det tog ett tag att göra den men det var den värt. Definitvt! Kaffet var lagom starkt kaffe som kan vara en aning sött för den som inte brukar dricka med socker. Grädden gör den krämigt och rundar av smaken på ett bra sätt. Jag trodde att det skulle vara jättekallt och man fick isiga fingar men tji fick jag! Kaffet serverades i en speciell kopp som har två tunna glasväggar med luft mellan. Vilket gör att man inte känner av vätskans egentliga temperatur. Passar exemplariskt till både kalla och varma drycker. Där satt jag och njöt av mitt goda nya favoritdryck samtidigt som jag började läsa i min nya bok. Kvalitétstid kallar jag det!

Dagen slutade med ett ytterligare inköp men det får bli nästa inlägg.

Iband slutar man inte att bli förvånad.

Jag jobbar på en liten thai take-away ställe här i stan. Vi har lunch på dagen och take-away på kvällen. Igår kom det in ett par för första gången. De stod och studerade menyn jättelänge. Tillslut bestämde de sig för en rätt med kyckling och en med räkor. So far so good. När jag skulle vända mig om och lämna in beställningen så utbrast hon: Åh, vårrullar!

- Kan jag få dom fast utan ris?
- Javisst kan du det! Inga problem.

Då fick jag ta en ny lapp och skriva om beställningen. Samtidigt frågade mannen i sällskapet hur mycket allting kostade. Innan jag hann svara sa kvinnan att det kostade 130kr, vilket var summan för två rätter.

- Näe, det blir 3 rätter totalt. Jag tar 65kr för vårrullarna också.
- Va? Men du sa att jag kan få det utan ris?
- Ja, det kan du få men jag måste ändå slå in det som en lunch.
- Men andra restauranger kan jag få så som snacks…
- Ja det kan du få men det blir tre rätter totalt.
…
Så fortsatte det tills hon bestämde sig för att INTE ta vårrullarna. Jag blev så chockad att jag tappade talförmågan. Sen när blev någoting gratis bara för att man har tagit bort en del av det? Det vore som jag skulle få en Big Mac gratis bara för att jag inte vill äta Pommes Frites.

Jag visste inte om jag skulle stå där och börja förklara eller bara kort och koncist poängtera att det var 3 rätter totalt. Det är väl uppenbart att det kostar även om hon använder frasen “kan jag få…”. Jag hade en sådan lust att bara ge henne svar på tal. Att det inte spelade någon roll om hon ville äta med eller utan ris. Om hon ville äta den som snacks eller till huvudrätten. Hon måste inte ens äta det, hon kunde ha det på bordet och bara glo på de frasiga, gyllenbruna mini-vårrullarna. MEN DET KOSTAR ÄNDÅ!!

Men det är oförskämd att göra så gissar jag. Så jag hade inget annat val än att bara stå där och upprepa samma sak hela tiden. och ta emot “ick service minded servitris”-stämpeln. Men det bjuder jag på, så länge de betalar.

Behöver jag nämna att det inte är första gången sånt här händer? Jag blir lika förvånad varje gång…

Idag fick jag höra morsan prata med sin kompis på telefon. Denna vän kommer från Hong Kong och man kan riktigt höra att det är ” riktig kantonesiska”. Det lät så mjukt och följsamt på något sätt. Inte som när vi pratar, en massa slang och hårda betoningar. Jag blev så glad av hennes röst. Hela jag värmdes inifrån och mitt hjärta fnissade. Att höra henne prata fick mig att tänka på en person. Jag fick en söt liten påminnelse om en gammal, kär vän.

Jag träffade honom för länge sen, då han kom hit för att studera. Eftersom jag ville bättra på min kantonesiska så hängde jag väldigt mycket med honom. Och han var inte sen och utnyttja tillfället och prata sitt modersmål. Vi lärde mycket av varandra. Bl a. fick jag lära mig att det fanns traditionella män på 2000-talet. Hans dröm var att hitta ett bra jobb, tjäna mycket pengar så att han kan försörja sin fru och på så sätt slipper hon jobba. Tja, vad ska man säga? Han tyckte det var status att kunna försörja sin fru. Jag tyckte det var hemskt att gå hemma hela dagarna. Man ska väl vara två om allting?

Jag förstod honom och visste vad han menade, ändå så kunde jag inte hålla med. Varför måste det vara så? Varför måste vi dela in kvinnorna i olika kategorier. kan inte både män och kvinnor göra samma slags grejor? Ta hand om barn, hushåll OCH jobba? För honom och 99% av övriga asiater är äktenskap något stort, viktigt och framför allt FÖRST. Man ska gifta sig innan allt annat. Innan man bor ihop, innan man köper hus,bil och skaffar barn. Jag fattar inte poängen. Är ett “äkenskapskontrakt” någon slags garanti på att man ska leva lyckliga i alla sina dar? Tänk om det inte blir så då? Ska man gå tillbaka till rådhuset eller prästen och byta mot en ny partner, så som man reklamerar en trasig vara?

Jag riktig spyr på ordet äktenskap. Egentligen är det en fin sak men man har gjort det till en så stor grej att man mår illa, kallsvettas och riktigt blir allergisk mot det. Iallafall JAG. Enda gången jag kan tänka mig gfta mig är OM jag ska ha barn. Men då tänker jag att det är juridiskt sett smidigare i framtiden, ifall något händer. Ingen romantik här. Tyvärr…

Man kan tro att min kära vän är idiot som behandlar sina flickvänner som slavar osv. Det är faktiskt tvärtom, haha! Han är så supersnäll att man nästan tycker synd om honom. Dessa värderingar har funnits där sen tusen tusen tusen år sedan och kommer finnas kvar minst lika länge. Nu är den yngre generation mer öppna mot västerlänska värderingar och många flyttar kors och tvärs. Det kan ge en ny tankesätt. Kanske…

Vi har planerat att jag ska hälsa på honom nu i sommar. Hoppas det blir av!

Håll i er för nu tänker jag avslöja några onormala saker om mig… *virveltrumma*

1. Jag äter inte Mcdonalds,Burger King, Pizza/kebab eller liknande om jag inte absolut måste. Tex kl 23.30 på en söndag.
2. Jag äter denna typ av mat en gång (max 2ggr)  i månaden.
3. Jag dricker läsk ENDAST när jag besöker McDonalds, Burger King eller kebab/pizzaställe. Just för att ljummet vatten är mkt äckligare än sockerblandat vatten.

4. Ett ord som beskriver reaktionerna av dessa viktiga information om mig.. SHIT!

Men….

5. Jag kan äta semlor till frukost, lunch eller middag.

Dessa saker är det inte många som vet om förutom mina nära och kära. Och NU – ni!