Allt om ‘Jobbigt’

Jag trodde jag skulle bli kvitt mina dåliga vanor. Jag trodde jag inte skulle bli påverkad av någon eller något.

Men det har jag gjort. BIG TIME!

Det svider, som alkogel på skrapsår. Det blöder, som ett öppet sår. Men det är inget sår. Det är mitt hjärta, mitt innersta, det mest sårbara jag har. Och du gjorde det, du skar ett snitt. Ett litet mikro snitt, utan att ens veta om det. Och jag lät dig göra det, utan att ens stoppa dig. Vad gör jag nu när det svider, blöder och bultar?

Fan, jag som har lovat mig själv att inte låta något sådant hända igen. Varför varför varför dök du upp den dan? Varför kunde du inte bara ignorera migfrån första början? Varför ingorerar du mig efter du har fått min uppmärksamhet?

Nu sitter jag här och är rädd för allt som har med dig att göra. Jag blänger på de som är lång och smal. Jag ryser när jag ser de som klär sig i skjorta med uppvikta armar.

Som dig.

Jag känner mig som en kanin.

Och du är trollkarlen med den höga hatten.

Idag var jag på torget och skulle vidare med en buss. När jag gick ut såg jag bussen åka mot hållplatsen. Jag såg en dam stå där och vänta. Då betyder det att den måste stanna för att släppa på henne så jag sprang som sjutton och när jag var en meter från dörren såg jag den stängas igen och bussen började rulla. Chauffören såg mig då och stannade bussen med en tvärnit. Jag blev häpen över att han tog i så mycket för bussen rullade ju bara. När jag steg på bussen fick jag världens chock. Damen på hållplatsen hann inte sitta ner när chauffören gjorde tvärniten så hon föll pladaskt. -pga mig! Hela jag blev alldeles darrig och det gjorde så ont inombords. Jag hade världens skuldskänslor. Det var många som var på bussen och hjälpte henne. Jag slog mig ner brevid henne och frågade hur hon mådde. Jag svettades och hade sådan ångest att det var nästan intill omöjligt att sitta still. jag frågade gång på gång om hon hade ont, blödde något eller allmänt dåligt. Färden tog 15 minuter och det var den längsta kvarten i hela mitt liv. När vi väl var framme så stod jag och väntade på henne när hon gick fram och pratade med chauffören. Jag var tvungen att återigen, be henne om ursäkt för det var ju indirekt mitt fel att hon slog sig.

Usch, jag är fortfarande skakig när jag tänker på det. Hoppas damen fick bara lite blåmärken och inte hjärnskakning eller något annat.

Så var det dags för läkarbesöket L. Det var bara och knalla sig dit och vänta på doktorn ropa upp. Efter vad som kändes 100 år hördes mitt namn. Jag gick in genom dörren, skakade tass, satt mig ner och började nojja.

- Jaha, vad är det för fläck du vill visa?
- Joo, den här som jag har haft sen liten och nu har den börjat bli mörkare.
- Ok, då ska vi kika på den och de andra fläckarna. /… / Jo, det är oregelbunden form på den. Men jag ser även den fläcken brevid är också lite misstänksam. Dem två ska vi ta bort. Det är normalt på de övriga på kroppen.

Här har jag blivit en aning blek och det stod tomt i hjärnan på mig.

- Ta bort, hur då?
- Man ger lokalbedövning först. Sen snittar bort hela fläcken och nån millimeter runt omkring. Det skickar man på analys och du kommer få ett brev hem.
Snitta? Analys?
- Ehhh..
-Ok, Då ska vi boka en tid bara. Vad sägs som det här datumet?
- Ehh… ok.

Hela undersökningen tog max 15 minuter. Jag tog mig till hissen utan ens fatta hur det gick till. Jaha, de ska snitta mig i slutet av juni. Jaha…

För några veckor sedan upptäckte jag något konstigt med en av mina tusen leverfläckar på kroppen. Jag tyckte den såg mörkare ut samtidigt som det var annorlunda nyans vid kanterna. Men jag var osäker, jag stirrar inte på den varje gång så det kan hända att den har alltid varit så. Jag lät det bero. Några dagar senare såg den likadant ut. Mörkare, djupare och konstigare. Alla som läser Aftonbladet vet ju att alla förändringar på kroppen kan vara dödlig så jag tog det på dödligt allvar. Jag ringde till primärvården.

- Hej, jag vill boka en läkartid. Det gäller en av mina leverfläckar. Den ser konstig ut.
– Va menar du? Har den börjat blöda eller vuxit i storlek?
– Nä, den har blivit mörkare… *gulp*
– Jaaahaa… men du vet väl att dem brukar bli mörkare när solen tittar fram. Det har ju varit ganska soligt de senaste dagarna.
-Joo, jag vet… meeen… asså… det har aldrig hänt förut… eehh…
Ok, här började jag känna mig som ett fån. Klart man ringer när man får blödande och jättelika fläckar. Ingen prick som bara fått lite “tan” på sig.

*lång paus från oss båda. Jag som funderar på hur jag ska övertyga henne att jag behöver en tid. Hon som väntar på att jag ska vifta bort det och lägga på luren*

- Ok men vi gör såhär då. Jag kollar vad det finns för tider. Men eftersom detta inte är något akut så kan du få en tid längre fram.
- Va bra, tack! *puust*

Lättad över att lyckas övertala henne och ge mig en tid men samtidigt lite osäker. Tänk om det var som hon sa, en prick som har fått årets första solbränna, en prick som aldrig fått färg innan? Men tänk om jag har rätt? Det är något mysko med fläcken. Jag vill inte va den som hamnar på löpsedeln “Hon gick med cancer i xx månader. Trodde det var solbränna”. Som sagt, man kan bli nojjig för ingeting.

To be continued…

Edit: Rosa bandet bilden syftar inte på nån bröstcancertumör. Den var snygg helt enkelt.

Återigen ligger jag här i sängen och vrider mig. Varför kan jag inte sova? Varför dyker det upp massa bilder när jag blundar och försöker rensa hjärnan? Varför tänker jag fortfarande på dig? Det har ju gått så lång tid att allt borde va puts väck. Men varje gång jag blundar så dyker du upp i min hjärna. Varje gång så känner jag hur du håller om mig. Den värmen, glädjen och tryggheten som via dina armar rakt in i mitt hjärta och sen ut till hela min kropp.

Det var längesen vi sågs men av någon konstig anledning så dyker du upp varje gång jag är nere eller upprörd. Det är endast dig som kan förskingra min uppmärksamhet, ta ifrån mitt fokus på det dåliga. Det är när jag minns oss tillsammans som tryggheten lägger sig som ett täcke över mig. Varför är det så? Du och allt annat borde ha försvunnit vid detta laget, som borttagna filer i datorn. Varje gång jag trodde det har försvunnit för gott dyker det upp igen. Allting på repeat. Men jag kan inte göra något åt det. Jag kan inte hjälpa att din ansikte får mig att le, dina galna upptåg få mig att skratta. Framför allt kan jag inte hjälpa att minnen av din beröring fortfarande får mig att sucka.

FAN FAN FAN!

Jag kan vara ironisk här i bloggen och klagar på en massa saker. Det är mitt sätt att bearbeta saker och ting. Men tro mig, jag är ödmjuk och väldigt tacksam över allt jag har runt omkring mig. Ibland tar vi saker och ting förgivet, alldeles för ofta. Man tror på det där med lycklig barndom, hitta drömjobbet och bilda en kärnfamilj. På såvis lunkar livet på som i sagorna. Men alla vi som lever i nuet vet att det inte är så. Man möter sina rädslor hela tiden. Många gånger vinner man över dem men ibland inte.

Jag har följt Anna-Maria och Lovas kamp mot den hemska, vidriga cancern som Lova har fått diagnos på sen sommaren 2009. De har åkt in och ut ur sjukhuset flera gånger. Nu har skiten spridit sig igen och Lova har så ont att det värker i hjärtat på de som följer deras öde via bloggen. Man vill bara slita bort den där dumma tumören som sitter i hjärnan. Den förstör saker och ting för andra. Fattar den inte det? En liten flicka blir stulen på sin barndom, föräldrar som ser sin dotter tyna bort och en lillebror som aldrig kommer ha någon storasyster att leka med, bråka med och bli älskad.

Hela tiden forskar man om nya metoder för att effektivt döda och förhindra spridning av cancer. Men det går alldeles för långsamt. Det är en omfattande projekt som kräver tid, perngar och ännu mera tid. Tid för att lära sig om tumörernas beteende, tid för att hitta bra metoder och framför allt, tid för att samla in pengar.

Lova har en spargris där alla pengar går till barncancerfonden. Hela summan går till att stödja deras arbete iförebyggande och bekämpa cancer hos barn. Klicka på bilden och skänk en slant. Även om det är en piss i havet så vet vi att “många bäckar små…” gör underverk.

Här kan ni läsa om Lova och hennes familjs kamp, Dolce Bambini

Just nu känns det som jag sitter fast i kvicksand. Jag kan inte komma loss, röra på mig. Det är något som håller mig fast. Ju mer jag kämpar desto mer dras jag ner. Vad ska man göra? Jag vill inte mer. Jag vill inte vara låst, jag vill inte vara där nere. Jag har varit där. Det är mörkt, dystert, kallt och inget kul. Jag mår illa vid tanken, får panik och börjar hyperventilera. Jag vill inte!

Det var så länge sen att jag trodde det var över. Att jag besegrade mörkret och sandmonstret. Att jag var så högt upp att den inte kan nå mig längre. Att jag inte kan bli neddragen i skiten igen. Haha! Lik förbaskat har den lyckats komma tillbaka när den såg att jag har sänkt garden. Likt förbaskat kryper den jävla monstret fram igen och förgiftar mig, mitt inre, min tillvaro. Allt och alla blir påverkad av monstret. Jag blir negativ, deprimerad och sur. Det spelar ingen roll vem eller vad, jag kan stå och skrika, sura eller vara riktig ohövlig mot folk. Usch, fy och blä! Detta är inte första gången, det har hänt innan – många gånger innan. Jag har försökt minska på skadorna men det har varit svårt, riktigt svårt. Lika svårt som att rädda någon när man själv är skadad. För jag är skadad, förgiftad. Inuti mig sitter det ett monster som sprutar ut sitt gift då och då. Varje gång blir jag dyster, sluter mig som en mussla och äter min glass. I min ensamhet där mörkret råder, långt långt därnere.

När det var som värst tänkte jag att alla skulle lämna mig, vända mig ryggen om de fick veta vad som döljer under ytan. Men det visade sig vara fel. Tvärtom så var de ett stöd för mig och hjälpte mig ur allt. Jag är väldigt glad och tacksam över att jag mötte dessa människor. Utan dem vet jag inte vem jag skulle blivit idag. Det har aldrig gått så långt att jag har haft självmordstankar eller börja med skära sig själv eller andra typiska saker. Riktigt varför vet jag inte men jag har alltid tänkt mig att jag just då befann mig i en väldigt väldigt mörk tunnel. Och någonstans längre fram ska det finnas en öppning, ljuset. Vägen dit har varit krångligt men också mycket givande. Ibland ser jag ljuset väldig tydlig och ibland kan den plötslig försvinna. Men jag vet att den finns där. Även om en stor jäkla monster sitter och skymmer den.

Det har gått flera år sedan den värsta tiden. Jag har varit “där nere” i kortare vändor och alltid kommit upp ganska oskadd. Jag har börjat lära mig hantera det hela och framför allt lära mig symptomerna. Då försöker jag med all min kraft hålla tillbaka det. Så länge jag håller mina monster i schack är det JAG som har kontrollen. Kontrollen över mig själv, mitt inre och framför allt över mitt liv. För det är trots allt det enda jag har, kontrollen över när det ska vara upp eller ner.

Bilden är tagen från ritmallar.com och färglagt av mig.

Ibland vill inte saker och ting funka som det ska. Självklart är det något som ska gå helt rakt åt helvetet. Självklart är den person som drabbas av det… MOI!

Ska man bli sur eller arg eller skitpissarg?
“Amen, det är bara logga in här och öppna programmet där och ladda upp filen dit.” Skitenkelt -OM man kommer åt allting. Jag kan varken logga in, öppna upp eller ladda något. Är det jag som är dum i huvet som behöver en “blog manual for dummies” eller är det någon/ något som jävlas med mig?

OM det är någon jävel som sitter någonstans och tycker allt det här är skitkul. Då jävlar, säger jag…

DÅ JÄVLAR!!!

Bäst ni skickar min programmerare omedelbums. Skitsamma om han är snygg,rik,sexig eller töntig…

Varför ska ALLTING ske mellan kl 07 -09??? Det är ju då man sover som bäst!  Kl 7 ringde telefonen med en signal. What the hell!?! Ok, nån kanske kom på att det var alldeles för tidigt för morgonuppvaktningar och lade på istället. Jag somnade om ganska snart. Kort därefter hördes en massa oljud, då var det dags för byggarbetarna att börja jobba – 08.00! De borrade och bankade hur länge som helst. Jag hade mina kära älskade öronproppar på men det var omöjligt att ignorera oljudet. Självklart kunde jag inte somna, och tur var väl det…

För telefonen ringde igen. -2 gånger! Första gången var en släkting som skulle säga något viktigt. Jag bad honom att återkomma när solen har gått upp. Andra gången var det obekant nummer och ett ganska intressant samtal…

- Hallå?

- Hej, mitt namn är Per och jag ringer från… *klick*

- Hallå… hallå… HALLÅ?

Konstigt av honom att lägga på innan han ens hunnit presentera klart. Eller så var det jag som råkade komma åt knappen…

Skylt från barnrummet.com

Anyway, jag vaknade strax efter tolv och fick  mig en överraskning.

22 besökare på en förmiddag!

Fler “spy-galla”-inlägg
Fredag den 13:e
Träningsvärk
Det gör ont och jag spyr på dig!