Allt om ‘Jobb’

Igår kom det in en fyllegubbe. En kvart innan den riktiga öppningstiden. Gissa om jag förbannade mig själv för jag ville vädra lokalen. Han sluddrade och vinglade när han gick fram till kassan. Jag bara tänkte: Shit, fyllegubbe! Va fan ska man göra? Be han dra åt helvete?

-Heej, jag vill beställa mat. Kan du göra vad som helst till mig?
(??)
- Asså, jag är full nu, hehe. Kan du inte bara göra vad som helst. Du kan ta pengarna här och fixa något.
- Du kan få det du vill OM du vet vad du vill. (Guud, stick)
- Äh, kom igen nu. Va inte rädd för mig. Du ser ju va trevlig tjej. (Gubbjävel, stick härifrån)

Här kom kocken in och tog över samtalet. Han tipsade om den snabbaste rätten, tog pengarna och gick in i köket. Nu kunde jag pusta ut lite grann. Jag låtsades som jag hade jättemycket att förbereda. Vågade inte ens ta av mig jackan av just för att han skulle titta på min urringning. Typiskt att jag skulle ha DEN skjortan. Men gubbjävlen fortsatte prata…

- Hur är det idag? Du ser ut att vara en trevlig tjej. Jag är också jättetrevlig. Och skild. Det ska gudarna veta!
(??)

Här vände jag ryggen till och ignorerade honom totalt. De resterande minuterna var de längsta någonsin. Aldrig har jag velat tiden gå snabbare. Det var obehagligt att ha honom sittandes vinglig som fan tre meter bort. Jag var rädd för att han skulle ändra sig och ville sitta kvar och äta. Va fan gör man då? Sparka ut honom? Tack och lov så gick han när matenvar färdig. Men varför ska han vara så pratglad för? Han stod kvar och snackade i säkert 2 minuter. Jag hade slutat prata med honom för längesen. Kocken fick stå för konversationen samtidigt som han gick mot ytterdörren. Det slutade med att han fick öppna dörren innan fyllisen fattade galoppet och gick. Båda två pustade ut när dörren slogs igen.

Kocken gav mig gubbens pengar, de som han tog med in förut, för att jag skulle slå in i kassan. Det var 90kr. Rätten kostade 65.

Yippie!
Jag har gått och väntat på ett besked i flera veckor nu. Äntligen, äntligen kom det. Lite sent men bättre än inget. Och det är good news. Jag ska sommarjobba på ett annat ställe under juli och augusti. Det har varit mycket varsel hos dem så det var inte alls säkert de tar in så mycket sommarvikarier men tydligen så är jag en av dem. Även om mitt schema kommer va fullbokad från tidig morgon till sent på kvällen så är jag nöjd men framför allt trygg. Nu har jag råd att vara dum och kan behöva liite fler körlektioner. Inte för att jag kommer göra det men ifall att…

Ni kanske undrar hur det blir med mitt nuvarande jobb. Jorå, jag ska fortsätta där är tanken fast deltid eller nåt. Hmm… knepigt att jobba på två ställen och funka normalt också.

Det finns vissa saker man inte ska säga. Tex ska man inte nämna, kommentera eller undra och framför allt jubla över ens barn inte har varit sjuk heeelaa denna årstid. Nästa dag kommer du hitta barnet med snorig som fan i flera veckors tid. Det andra exemplet är att du inte ska klaga att du ska jobba nästa dag fastän du egentligen borde vara ledig. För då kommer du få jobba r e s t e n av veckan.

Igår klagade jag på att jag skulle upp nästa dag och jobba fastän det är min lediga dag. Imorse fick jag ett samtal. Jag ska jobba dubbla pass resten av veckan med förhoppningsvis lite halvdag på ons. För då ska jag ha en dejt med mina stora härliga robusta tvättmaskiner nere i tvättstugan. Woho!

Lärdom no. 1
Klaga aldrig över något litet för det kommer alltid bli värre.

Under påshelgen kom det in en man och ville beställa mat. Visst, sa jag. Men jag vill ha lite extra av allt, sa han. Ehhh…
Då förklarade han att det brukar vara för lite mat för honom så han vill köpa en och enhalv portion. Jag bad honom beställa två portioner och spara resten. Nä, jag slänger allt jag inte äter. Sparar inte på någoting. Detta sa han på en bestämd och vad jag uppfattar som stolt ton. Som att han vill visa att han är så rik att han inte snålar och sparar på saker och ting. Visst ska man inte spara på minsta vitlösklyfta men vad är det för fel att spara på mat som blivit över? Det blir ju knappast dåligt av att ligga i kylen ett par timmar. Den mannen har aldrig haft “dåliga tider” märker jag. Tänk om alla människor kan ha det så…

Iband slutar man inte att bli förvånad.

Jag jobbar på en liten thai take-away ställe här i stan. Vi har lunch på dagen och take-away på kvällen. Igår kom det in ett par för första gången. De stod och studerade menyn jättelänge. Tillslut bestämde de sig för en rätt med kyckling och en med räkor. So far so good. När jag skulle vända mig om och lämna in beställningen så utbrast hon: Åh, vårrullar!

- Kan jag få dom fast utan ris?
- Javisst kan du det! Inga problem.

Då fick jag ta en ny lapp och skriva om beställningen. Samtidigt frågade mannen i sällskapet hur mycket allting kostade. Innan jag hann svara sa kvinnan att det kostade 130kr, vilket var summan för två rätter.

- Näe, det blir 3 rätter totalt. Jag tar 65kr för vårrullarna också.
- Va? Men du sa att jag kan få det utan ris?
- Ja, det kan du få men jag måste ändå slå in det som en lunch.
- Men andra restauranger kan jag få så som snacks…
- Ja det kan du få men det blir tre rätter totalt.
…
Så fortsatte det tills hon bestämde sig för att INTE ta vårrullarna. Jag blev så chockad att jag tappade talförmågan. Sen när blev någoting gratis bara för att man har tagit bort en del av det? Det vore som jag skulle få en Big Mac gratis bara för att jag inte vill äta Pommes Frites.

Jag visste inte om jag skulle stå där och börja förklara eller bara kort och koncist poängtera att det var 3 rätter totalt. Det är väl uppenbart att det kostar även om hon använder frasen “kan jag få…”. Jag hade en sådan lust att bara ge henne svar på tal. Att det inte spelade någon roll om hon ville äta med eller utan ris. Om hon ville äta den som snacks eller till huvudrätten. Hon måste inte ens äta det, hon kunde ha det på bordet och bara glo på de frasiga, gyllenbruna mini-vårrullarna. MEN DET KOSTAR ÄNDÅ!!

Men det är oförskämd att göra så gissar jag. Så jag hade inget annat val än att bara stå där och upprepa samma sak hela tiden. och ta emot “ick service minded servitris”-stämpeln. Men det bjuder jag på, så länge de betalar.

Behöver jag nämna att det inte är första gången sånt här händer? Jag blir lika förvånad varje gång…

Åååhh va mycket bloggande det varit det senaste dagarna. Ser ni? Det är knappast jag hinner med att skriva och ni att läsa. Eller hur?

Mmm… om det vore så. Tyvärr har jag någon forma av bloggtorka nu. Jag har haft en massa massa tankar och funderingar hela tiden, varje sekund. Men jag kan inte få ner det på papper. Det tar stopp någonstans i maskineriet och ingeting produktiv kommer fram. Jag har haft ledig i tre dagar i sträck, vilket är rekord för mig. Jag trodde då att jag skulle få ladda batterierna. Vara pigg och fräsch, komma på skitsmarta och käcka inlägg. Skit är vad det blev utav det hela. Imorgon jobbar jag igen och denna helg/ledighet kan jag summera med ett ord: Jaha…?

Jaha, vart tog ledigheten vägen? Jaha, skulle jag inte bli pigg och superbloggig? Jaha, är det dags att jobba igen? Hela denna tid har fått mig att reflektera över en sak. Hur mycket “ledighet” har vi egentligen? Vad innebär det, är man ledig från arbetet eller sina plikter? Det känns som jag är tröttare av att vara ledig än att jobba. För då kan det summeras så här: vakna, jobba, hem, sova. Sen upprepas allt om igen nästa dag. Däremot när man är ledig så måste man aktivera sig, vara social, göra saker som man inte hann för man jobbade. Helt plötsligt så är dagens lista betydligt längre. Borde det inte vara tvärtom?

Imorgon är det sista dagen av jobb-maratonveckan. Efter imorgon har jag jobbat varje dag, 11 till 21 i fem dagar. Härligt härligt! Man blir som förbytt efter jobb, hem, sova, upp, jobb igen. Hittills har jag varit pigg under dagen. Väldigt pigg för att jobba så långa dagar i sträck. Däremot sover jag lite dåligt på nätterna. Jag tror för att det sitter i bakhuvudet att jag ska upp och jobba snart. Då blir det automatiskt att man vaknar av sig själv varannan timme heeelaaa natten istället. Vilket resulterar i att jag är vaken redan vid halv 9 istället. Inte helt fel egentligen, lite irriterande bara.

Denna helg är jag ledig både lrödag och söndag. Shit, lyx, lyrisk! Va gör man då? Sova, äta, titta på folk? Jag vet faktiskt inte. Känner mig som en inständ liten mus som plötsligt blivit frisläppt. Nä, skoja bara. Jag hittar nog på något. Har hört en massa rykten om ännu mera rea i butikerna. Haha!

Under tiden på jobbet har jag kommit på en massa saker att blogga om. End el jobb-relaterat andra allmän skitsnack, spy galla och allmänt “det är så synd om mig” filosofi. Det blir mycket spännande saker på G. För att inte tala om filmfestivalen…

Iiiiihhhh…. oooohhh… aaaaahhh!

Jag har nog tagit vatten över huvudet här…

“Chefen” ringde igår och sa att ett ställe behöver en som kan hoppa in på onsdag mellan 11-16. Tja.. det kan jag väl,tänkte jag först. Det är ganska lugnt på det stället och jag har jobbat längre pass. Mycket längre pass. Men det är lite annorlunda denna gången… Han som jag ska jobba med pratar mandarin och jag pratar svenska eller kantonesiska. Han kan inte svenska eller kantonesiska och jag kan inte mandarin. Lite svårt med kommunikationen där. Hmm, då finns det bara ett alternativ kvar.

Ibland är papper och penna väldigt underskattade saker.

Idag under kafferasten på jobbet. Samtalsämnet var buss vs bil  ur ekomomisk perspektiv.

Kollega P: Tänk va bra om vi hade häst och vagn. Då är det gratis att ta sig fram.
Kollega M: Det är sant! Men det är rätt smidigt att cykla här i stan. Lite jobbigt ibland men billigaste sättet. 
*10 sekunders tystnad*

Jag: Men P, kostar inte hästen något?

Tur att man inte är så trött varje dag….!