Allt om ‘Jag filosoferar’

Nu har halva sommaren passerat (“Neeej!”) och den tiden som är kvar kommer att svischa förbi innan man ens hunnit säga “ar…. le”. Så har det varit, så kommer det alltid vara. Skillnad denna gång, är att jag m å s t e sätta mig ner och tänka. Apjobbig men ack så nödvändig sysselsättning. Jag måste börja planera på min resa till Landet “Långt långt bort”. Det är tre punkter jag ska klura på:

1. När ska jag åka?
2. Hur länge ska jag stanna?
3. Vad ska jag göra där?

Tre enkla och samtidigt svåra frågor. Men en sak vet jag iaf… det är min sista chans innan saker och ting blir försent. Fråga 1 är “ganska” enkelt att svara på. När det är som billigast, alltså åka under hösten när biljetterna kostar hälften så mycket. Fråga 2 är lite beroende av svaret på 3an men samtidigt också på om jag trivs där. Det är ju ett annat land med annat kultur och språk. Jag kan ju inte veta förrän jag är där. Enklaste är ju att åka dit först och tänka sen. Men varför har jag skjutit upp denna resa i drygt ett halv års tid? Jobb, har jag sagt till folk. Men innerst inne vet jag ju svaret. Som jag helst vill förneka.

Det finns inget som håller mig kvar här. Det är bara jag som inte kan släppa taget om saker och ting.

Den vetskapen suger som faan.

Det har hänt en grej som gav mig en tankeställare. Jag har fått låna en grej av en kompis. Det är ingen dyr sak, däremot väldigt användbart och jag behöver lämna tillbaka. Denna pryl har jag då gett till min bekant för att denne skulle se och kanske ha nytta utav det. Jag sa samtidigt att hon skulle vara försiktig med den. Detta skedde för flera veckor sedan.

Härom dan så satt vi som vanligt och pratade. Då frågade hon om jag behövde ha tillbaka prylen. Hon hade visst tappat bort det! Jag blev chockad och upprörd. Vi diskuterade länge hur vi skulle lösa det. Jag försökte intala mig att det skulle lösa sig men samtidigt som jag tonade ner min upprördhet. Det var ju olyckhändelse som kunde likaväl ha hänt mig. Efter ett tag släppte vi ämnet och skiljdes åt. Fastän vi kom överens att lösa det på nåt sätt så var jag fortfarande sur. Så när hon kom förbi mig, som vi innan hade bestämt, för ett ärende ignorerade jag henne. Istället för att verkligen hjälpa till så gjorde jag att hon gick besviken hem. Jag vet inte vad som tog åt mig. Av någon anledning så ville jag inte hjälpa till. Det slog inte ens mig tanken. Jag var fortfarande sur över det hon berättade för mig. Fastän det ena inte hade något med det andra att göra. Att hon tappade bort en sak behövde ju inte betyda att jag ska ignorera och inte hjälpa till. Jag vet att jag INTE skulle bete mig så om jag inte varit sur på henne.

Vad vad det som hände med mig då?

Är jag verkligen en sån person som räknar på allt? Usch, vill inte tro det är sant. Men ibland så ger jag 100% till personer jag gillar samtidigt s om jag ignorerar “fel” person/personer till 200%. Jag som trodde jag behandlar alla samma.

Vad kan man förvänta oss av varandra? Det är jobbigt att inte veta vem man ska vända sig till vid problem. Att inte känna någon trygghetet i det man gör. Alls.
Vad gör man då?

När något blir sagt nen inte gjort, vems ansvar är det då?Tillit förstörs och man vågar inte lita, chansa någon mer gång. Den personen är och förblir opålitlig. Kommunikation, säger den vise. Ja, varför inte? Vi människor är ju sociala varelser så hur svårt kan det då vara?

Tydligen för svårt för vissa.

Nu har jag sett dokumentären om McFusk&Co. Vad ska man säga? Jag blir inte förvånad, för fusk förekommer överallt. Det är bara frågan om mer eller mindre diskreta fusk. Jag har aldrig förstått poängen med denna 10 miuters-regeln. Mat håller ju mycket längre än så. Visst är det bra image att servera fräscht mat om man kan hålla det Men nu låter de hamburgarna ligga kvar tills någon köper det. Jag menar inte att det är rätt av McDonald´s att lura sina kunder. Det fel att märka om och låtsas som ingeting. Däremot förstår jag inte hysterin med 10 minuters-gränsen. Tänk på alla matmäckar som man har haft nedpackad i ryggsäcken i skolan eller till utflykten. Inte fick man ont i magen av det. Om man går på lunchrestauranger så ser man att en del har salladsbuffén i stora fina skålar med olika slags grönsaker och tillbehör. Men har ni lagt märke till hur många av dessa som ligger på en kylklamp eller håller sig kalla? Jag slår vad om att majoriteten har inte det. Och sallad som ligger i timmar ute i rumstemperatur är minst lika gammal och ofräsch som 10 minuters gamla hamburgare. De säljer också gårdagens sallader vilket inte heller är så schysst. Då tycker jag faktiskt att en del ställen ska få credit för att de är så hederliga att de faktiskt skriver “gårdagens, halva priset” på baguetterna eller bakelserna. Plötsligt inser jag att Max är inte så dum alls med sitt koncept, vi gör det du beställer. Även om det tar skitlång tid så är deras hamburgare FÄRSKA. Det jag reagerade mer på, i programmet, var om tidsrapportändringarna och stämplingarna. Sjukt av dem att göra så OCH samtidigt ändra bort övertiden. Fyfan! Om jag skulle få lön för antal timmar som faktiskt var kunder hos oss skulle det inte bli många kronor det. Haha!

En McChicken någon?

Apropå gammal mat, jag skulle köpa tårta en dag. I konditorin hade de 30% på gårdagens bakelser. En av dem var en Budapest som jag skulle ha. Konditoristen såg att jag hade en konstig min och sa att hon tyckte gårdagens budapest är tom godare än färska för då har det mjuknat lite och därmed blivit mycket godare. Vilket jag höll med men jag undrar om man egentligen får säga så till kunderna. Låter ju lite skumt.

Jag fick se ett reportage med Kissie hos Egomamma, där hon bla sa varför hon opererade sig. Bla har hon sprutat skit i sina läppar och förstorat brösten. Hur tänker man då när man som 19-åring vill operera brösten? Antingen helt fel eller ingenting. Har ni velat förändra er nån gång? Av vilka orsaker då? Själv kan jag avslöja att jag har velat göra om hela mig när jag var mindre. Det perfekta vore om man gjorde en “face off” som i filmen med samma titel. Men då tänker jag inte endast ansiktet utan hela mig, från topp till tå. Varför kan man undra.
Enkelt, jag var inte nöjd med mig själv. Jag hade sådana kroppskomplex att jag vägrade titta mig själv i spegeln en period. Jag ville ändra så mycket på mig själv att det i praktiken kunnat resultera i en helt annan människa. Till vilken nytta? Antagligen inte nytta alls.

Roten till dessa tankar och önskemål var min dåliga självförtroende och komplex. Vart dessa komplex kommer ifrån kan man fråga sig. Tidningar, filmer, folk omkring en eller kan det vara helt enkelt från inifrån sigsjälv? Jag vet faktiskt inte. Däremot har jag slutat tänka dessa tankar, att jag ska göra om mig. Däremot dyker komplexen upp med jämna mellanrum. Det finns egentligen bara ett sätt att besegra det. – Att känna sig fin! När man känner sig fin, så försvinner de tankarna mer eller mindre. Kanske därför jag har tagit upp min träning igen. Att jag vill KÄNNA mig vältränad, slimmad och snygg, precis som tjejerna i fitnesstidningarna.

Att känna sig snygg och se snygg ut är två olika saker men har egentligen samma “konsekvens”.

Härom dan tog jag bussen till stan. Jag satte mig bakre delen av bussen vilket är väldigt ovanlig för att vara mig. Det var några unga killar som satt brevid och snackade. En av dem spottade hela tiden. Då menar jag verkligen spotta en stor jäkla loska som alkisarna brukar göra. Ok visst, spotta på en buss är kanske inte supersmart men vad förväntar man sig av en tonåring. Jag brydde mig inte så mycket. Men så spottade han igen och igen. Totalt spottade han TRE gånger inom en minut rakt ner på golvet. Man kunde tom se tre stora spottloskor vid hans skor.
JAUUGH ÄCKLIGT BLÄ!!!

Va fan har ungen nåt fel eller tics?

Visst att unga personer har överskott av hormoner, talgkörtlar men även saliv eller? Jag tål ganska mycket men det där fick mig att rysa. Det ger mig gamla-gubbar-som-sitter-i-parken vibbar. Fast jag är inte förvånad. Den generationen verkar vara störd på något sätt. Nu vet jag att jag låter som en gammal bitterkärring, men hallåå! Hur smart är man om man ropar på sin kompis såhär:

- Hey din f*tta, varför är du så sen? Va fan, har du köpt nya skor? SNYGGT!!

Man undrar vad de gör i skolan för språkkunskaper måste de har missat iallafall…

Just nu känns det som jag sitter fast i kvicksand. Jag kan inte komma loss, röra på mig. Det är något som håller mig fast. Ju mer jag kämpar desto mer dras jag ner. Vad ska man göra? Jag vill inte mer. Jag vill inte vara låst, jag vill inte vara där nere. Jag har varit där. Det är mörkt, dystert, kallt och inget kul. Jag mår illa vid tanken, får panik och börjar hyperventilera. Jag vill inte!

Det var så länge sen att jag trodde det var över. Att jag besegrade mörkret och sandmonstret. Att jag var så högt upp att den inte kan nå mig längre. Att jag inte kan bli neddragen i skiten igen. Haha! Lik förbaskat har den lyckats komma tillbaka när den såg att jag har sänkt garden. Likt förbaskat kryper den jävla monstret fram igen och förgiftar mig, mitt inre, min tillvaro. Allt och alla blir påverkad av monstret. Jag blir negativ, deprimerad och sur. Det spelar ingen roll vem eller vad, jag kan stå och skrika, sura eller vara riktig ohövlig mot folk. Usch, fy och blä! Detta är inte första gången, det har hänt innan – många gånger innan. Jag har försökt minska på skadorna men det har varit svårt, riktigt svårt. Lika svårt som att rädda någon när man själv är skadad. För jag är skadad, förgiftad. Inuti mig sitter det ett monster som sprutar ut sitt gift då och då. Varje gång blir jag dyster, sluter mig som en mussla och äter min glass. I min ensamhet där mörkret råder, långt långt därnere.

När det var som värst tänkte jag att alla skulle lämna mig, vända mig ryggen om de fick veta vad som döljer under ytan. Men det visade sig vara fel. Tvärtom så var de ett stöd för mig och hjälpte mig ur allt. Jag är väldigt glad och tacksam över att jag mötte dessa människor. Utan dem vet jag inte vem jag skulle blivit idag. Det har aldrig gått så långt att jag har haft självmordstankar eller börja med skära sig själv eller andra typiska saker. Riktigt varför vet jag inte men jag har alltid tänkt mig att jag just då befann mig i en väldigt väldigt mörk tunnel. Och någonstans längre fram ska det finnas en öppning, ljuset. Vägen dit har varit krångligt men också mycket givande. Ibland ser jag ljuset väldig tydlig och ibland kan den plötslig försvinna. Men jag vet att den finns där. Även om en stor jäkla monster sitter och skymmer den.

Det har gått flera år sedan den värsta tiden. Jag har varit “där nere” i kortare vändor och alltid kommit upp ganska oskadd. Jag har börjat lära mig hantera det hela och framför allt lära mig symptomerna. Då försöker jag med all min kraft hålla tillbaka det. Så länge jag håller mina monster i schack är det JAG som har kontrollen. Kontrollen över mig själv, mitt inre och framför allt över mitt liv. För det är trots allt det enda jag har, kontrollen över när det ska vara upp eller ner.

Bilden är tagen från ritmallar.com och färglagt av mig.

Jag har känt mig så omotiverad, oinspirerad och seg på sistone. En slags likgiltighet över allting. Jag gör det jag måste men inget mer än så. Jag bryr mig inte om jag missar saker, tappar saker eller ännu värre, skapar en massa missuppfattningar.

JAG ORKAR INTE BRY MIG!!

Det är den kinsesiska nyåret nästa helg och vanligtvis brukar vi irra runt och fixa saker. Allting ska putsas, tvättas och rensas. Sen ska det pyntas också. Jag brukar stå för pyntandet. Då tänker jag ut allting i minsta detalj. En eller två kvällar innan nyåsafton sitter vi tillsammans och pyntar, tjafsar och bråkar. Det är som en tradition ungefär.

Men inte i år. I år har jag bara städat, rensat och tvättat de saker jag måste. Jag har inte ägnat en tanke åt pyntandet. Jag vill men orkar inte. Det står tomt i mitt huvud, min kropp känns som spagetti och vill bara sjunka ihop. Krypa ihop intill min klippa och slå på min alldeles privata sol. Jag vill bara ligga där och … andas, känna, se och höra. Känna igen mig själv, se världen på nytt och höra min inre röst.

Jag tror jag har hamnat i nån svacka. Frågan är hur jag ska ta mig härifrån…

Åååhh va mycket bloggande det varit det senaste dagarna. Ser ni? Det är knappast jag hinner med att skriva och ni att läsa. Eller hur?

Mmm… om det vore så. Tyvärr har jag någon forma av bloggtorka nu. Jag har haft en massa massa tankar och funderingar hela tiden, varje sekund. Men jag kan inte få ner det på papper. Det tar stopp någonstans i maskineriet och ingeting produktiv kommer fram. Jag har haft ledig i tre dagar i sträck, vilket är rekord för mig. Jag trodde då att jag skulle få ladda batterierna. Vara pigg och fräsch, komma på skitsmarta och käcka inlägg. Skit är vad det blev utav det hela. Imorgon jobbar jag igen och denna helg/ledighet kan jag summera med ett ord: Jaha…?

Jaha, vart tog ledigheten vägen? Jaha, skulle jag inte bli pigg och superbloggig? Jaha, är det dags att jobba igen? Hela denna tid har fått mig att reflektera över en sak. Hur mycket “ledighet” har vi egentligen? Vad innebär det, är man ledig från arbetet eller sina plikter? Det känns som jag är tröttare av att vara ledig än att jobba. För då kan det summeras så här: vakna, jobba, hem, sova. Sen upprepas allt om igen nästa dag. Däremot när man är ledig så måste man aktivera sig, vara social, göra saker som man inte hann för man jobbade. Helt plötsligt så är dagens lista betydligt längre. Borde det inte vara tvärtom?

Det sker runt omkring oss hela tiden med ursäkten: ”Ingen märker det” eller ”Alla gör det”. Att sno från sitt jobb. En del tycker inte ens det är att snatta, snarare en självklarhet. Denna självklara attityd får mig att tänka på något annat. Hur det är om man tar ett steg längre. När man inte tar hem en penna av en vana utan när man har snatteri som jobb. Jag har tagit mig friheten och ger veckans bloggtema en liten tvist.

Fröken UppochNers bloggtema: Att snatta som jobb

Överallt kan man läsa att snatteri är butikernas största problem. Oavsett vilket säkerhetssystem eller antal väktare dem har så lyckas de jävlarna rafsa åt sig saker. In med tomma fickor, ut med halva butiken – obetalda. Hur lyckas de? Och framför allt VARFÖR?
Jag antar för att det är enkelt och framför allt lönsamt. Tänk er, ni tar en sak som kostar för er 0 kr. Denna pryl kan ni sälja vidare för tex halva priset och ni tjänar ändå på det. Frågan är vem köper dessa saker? – Svar:  ALLA! Nu överdriver jag med alla men det är nästan sant. När jag var liten skedde sådana här försäljningar på udda ställen. Man kunde åka 1 timme med flera bussbyten. Tillslut kunde man hamna hemma hos en bekants bekant i någon okänd förort. Nu sker det överallt. Ute i förorten, i centrum, och inte minst på internet. Åh, underbara, älskade Tradera och framförallt Blocket. Så fina, lyxiga saker för en billig slant. Blir folk inte misstänksamma? Jo, men bryr dem sig? Inte så värst mycket. Det är pengarna som styr och framför allt är det lättare att slå undan samvetet. Det är lättare att klicka hem saker än att stå och betala kontant till någon snubbe på gatan. Även om det är samma princip.

Jag kan erkänna att jag har åkt till bekantens bekant i förorten. Jag skyller på den klassiska frasen ”ung och naiv”, vilket jag också var. 15-16 år gammal åkte jag med en släkting till hennes kompis ute i någon håla. Framme så tog denne person fram allt hon hade till ”försäljning”. Ojojoj, det var allt från smink, parfym, kläder till mer udda saker som elektronik, knivar, stekpannor. Jag var mer fascinerad över hela fenomenet än varorna. Jag tyckte det var kul med så billiga saker men samtidigt så visste jag att det var fel. Man snor inte och man köper inte heller inte stöldgods.  Medan min släkting, hon pekade i princip på allt som fanns där. Det var första och sista gången jag gjorde något sådant. Sen kanske jag råkat klicka hem något suspekt på tradera också.

Lite kul det där med etik och moral. – Så länge det intehandlar  om MIG så är det fullkomligt ok. Det är ju sådana som min släkting som gör att hela fenomenet existerar. Produkt och efterfrågan gäller precis överallt. Ibland blir man mörkrädd, riktig mörkrädd. Vart är vi människor på väg? Var är våra samveten och moral? Du skulle aldrig i ditt liv gå in i en butik och lägga ner en burk i väskan men du stödjer de som har gjort det – med ett leende. Är det sånt här vi lär ut till våra barn?

Andra som skrivit om samma tema Att snatta från sitt jobb.

Sossessa
Tre mot en