Allt om ‘Hälsa’

Jag fick se ett reportage med Kissie hos Egomamma, där hon bla sa varför hon opererade sig. Bla har hon sprutat skit i sina läppar och förstorat brösten. Hur tänker man då när man som 19-åring vill operera brösten? Antingen helt fel eller ingenting. Har ni velat förändra er nån gång? Av vilka orsaker då? Själv kan jag avslöja att jag har velat göra om hela mig när jag var mindre. Det perfekta vore om man gjorde en “face off” som i filmen med samma titel. Men då tänker jag inte endast ansiktet utan hela mig, från topp till tå. Varför kan man undra.
Enkelt, jag var inte nöjd med mig själv. Jag hade sådana kroppskomplex att jag vägrade titta mig själv i spegeln en period. Jag ville ändra så mycket på mig själv att det i praktiken kunnat resultera i en helt annan människa. Till vilken nytta? Antagligen inte nytta alls.

Roten till dessa tankar och önskemål var min dåliga självförtroende och komplex. Vart dessa komplex kommer ifrån kan man fråga sig. Tidningar, filmer, folk omkring en eller kan det vara helt enkelt från inifrån sigsjälv? Jag vet faktiskt inte. Däremot har jag slutat tänka dessa tankar, att jag ska göra om mig. Däremot dyker komplexen upp med jämna mellanrum. Det finns egentligen bara ett sätt att besegra det. – Att känna sig fin! När man känner sig fin, så försvinner de tankarna mer eller mindre. Kanske därför jag har tagit upp min träning igen. Att jag vill KÄNNA mig vältränad, slimmad och snygg, precis som tjejerna i fitnesstidningarna.

Att känna sig snygg och se snygg ut är två olika saker men har egentligen samma “konsekvens”.

Jag har bestämt mig för att försöka öka mitt träningstempo från 2 ggr/veckan till 3 ggr/veckan. Det är svårt att hitta motivation och tid att gå på dem där fjuttiga två timmarna så tänk er t r e gånger. Det är SKITSVÅRT! Men jag har gjort det förr. Då var jag både fysiskt och mentalt i toppform. Jag presterade bättre, åt bättre och sov bättre. Nu ska jag tillbaka dit igen. Frågan är bara hur. Jag har ju lagt en större summa i avgift på Sats så det ska jag utnyttja bättre. Härdan efter ska jag föra en träningsdagbok. Där skriver jag ner lite grejer om olika passen osv. Ni som tränar på Sats lär ha nytta av det då jag kommer att prova på olika och skriva en kort summering här. Även andra skit,aptråkiga saker som vikter, tider osv kommer att hamna här. Jag kommer att ha en egen kategori där det står om allt detta trams. Om ni redan tränar på elitnivå och ointresserad av mina bamsevikter ska givetvis kunna slippa det. Resten får kika in då och då. För som sagt, TRE gånger i veckan är det som gäller!

Ett och två och tre!

Edit: Ni får trycka på “Min träning” för att hitta dessa inläggen. De kommer inte att synas här bland dem “vanliga” inläggen. Jag daterar dem några dagar gammalt för att komma runt det hela. Så ni inte undrar varför det står tex 10:e April men jag tränade dagen innan.

Glöm inte heller att klicka på inlägget för att kommentera, så jag vet att det är inte bara jag som är en träningsnörd.

Jag kan vara ironisk här i bloggen och klagar på en massa saker. Det är mitt sätt att bearbeta saker och ting. Men tro mig, jag är ödmjuk och väldigt tacksam över allt jag har runt omkring mig. Ibland tar vi saker och ting förgivet, alldeles för ofta. Man tror på det där med lycklig barndom, hitta drömjobbet och bilda en kärnfamilj. På såvis lunkar livet på som i sagorna. Men alla vi som lever i nuet vet att det inte är så. Man möter sina rädslor hela tiden. Många gånger vinner man över dem men ibland inte.

Jag har följt Anna-Maria och Lovas kamp mot den hemska, vidriga cancern som Lova har fått diagnos på sen sommaren 2009. De har åkt in och ut ur sjukhuset flera gånger. Nu har skiten spridit sig igen och Lova har så ont att det värker i hjärtat på de som följer deras öde via bloggen. Man vill bara slita bort den där dumma tumören som sitter i hjärnan. Den förstör saker och ting för andra. Fattar den inte det? En liten flicka blir stulen på sin barndom, föräldrar som ser sin dotter tyna bort och en lillebror som aldrig kommer ha någon storasyster att leka med, bråka med och bli älskad.

Hela tiden forskar man om nya metoder för att effektivt döda och förhindra spridning av cancer. Men det går alldeles för långsamt. Det är en omfattande projekt som kräver tid, perngar och ännu mera tid. Tid för att lära sig om tumörernas beteende, tid för att hitta bra metoder och framför allt, tid för att samla in pengar.

Lova har en spargris där alla pengar går till barncancerfonden. Hela summan går till att stödja deras arbete iförebyggande och bekämpa cancer hos barn. Klicka på bilden och skänk en slant. Även om det är en piss i havet så vet vi att “många bäckar små…” gör underverk.

Här kan ni läsa om Lova och hennes familjs kamp, Dolce Bambini

För cirka en vecka sedan fick jag ont i min vänstra axel under en yoga-liknande pass. Jag trodde då att det var en sträckning. En vecka senare och lite google plus lusläsning i “Läkarboken” misstänker jag muskelinflammation. Idag kl åtta ringde jag till vårdcentralen för att få en akuttid till distriktsköterskan. Efter 10 minuters undersökning konstaterade han att jag har en inflammation i axeln. Remiss till sjukgymnast och en rekommendation om receptfria Voltaren har givits ut till mig.

Fan va gött det är att ha rätt!

Just nu känns det som jag sitter fast i kvicksand. Jag kan inte komma loss, röra på mig. Det är något som håller mig fast. Ju mer jag kämpar desto mer dras jag ner. Vad ska man göra? Jag vill inte mer. Jag vill inte vara låst, jag vill inte vara där nere. Jag har varit där. Det är mörkt, dystert, kallt och inget kul. Jag mår illa vid tanken, får panik och börjar hyperventilera. Jag vill inte!

Det var så länge sen att jag trodde det var över. Att jag besegrade mörkret och sandmonstret. Att jag var så högt upp att den inte kan nå mig längre. Att jag inte kan bli neddragen i skiten igen. Haha! Lik förbaskat har den lyckats komma tillbaka när den såg att jag har sänkt garden. Likt förbaskat kryper den jävla monstret fram igen och förgiftar mig, mitt inre, min tillvaro. Allt och alla blir påverkad av monstret. Jag blir negativ, deprimerad och sur. Det spelar ingen roll vem eller vad, jag kan stå och skrika, sura eller vara riktig ohövlig mot folk. Usch, fy och blä! Detta är inte första gången, det har hänt innan – många gånger innan. Jag har försökt minska på skadorna men det har varit svårt, riktigt svårt. Lika svårt som att rädda någon när man själv är skadad. För jag är skadad, förgiftad. Inuti mig sitter det ett monster som sprutar ut sitt gift då och då. Varje gång blir jag dyster, sluter mig som en mussla och äter min glass. I min ensamhet där mörkret råder, långt långt därnere.

När det var som värst tänkte jag att alla skulle lämna mig, vända mig ryggen om de fick veta vad som döljer under ytan. Men det visade sig vara fel. Tvärtom så var de ett stöd för mig och hjälpte mig ur allt. Jag är väldigt glad och tacksam över att jag mötte dessa människor. Utan dem vet jag inte vem jag skulle blivit idag. Det har aldrig gått så långt att jag har haft självmordstankar eller börja med skära sig själv eller andra typiska saker. Riktigt varför vet jag inte men jag har alltid tänkt mig att jag just då befann mig i en väldigt väldigt mörk tunnel. Och någonstans längre fram ska det finnas en öppning, ljuset. Vägen dit har varit krångligt men också mycket givande. Ibland ser jag ljuset väldig tydlig och ibland kan den plötslig försvinna. Men jag vet att den finns där. Även om en stor jäkla monster sitter och skymmer den.

Det har gått flera år sedan den värsta tiden. Jag har varit “där nere” i kortare vändor och alltid kommit upp ganska oskadd. Jag har börjat lära mig hantera det hela och framför allt lära mig symptomerna. Då försöker jag med all min kraft hålla tillbaka det. Så länge jag håller mina monster i schack är det JAG som har kontrollen. Kontrollen över mig själv, mitt inre och framför allt över mitt liv. För det är trots allt det enda jag har, kontrollen över när det ska vara upp eller ner.

Bilden är tagen från ritmallar.com och färglagt av mig.

Sveriges akutmottagning är underbar kl 21.20 en lördagskväll. 3-4 personer när man kommer dit. Efter 2 timmar sitter man fortfarande där medan alla andra har redan gått hem -även de som kommit senare. Anledningen till det är … man söker fel läkare vid fel tid! Allmänläkare har de alla tider på dygnet men en specialist såsom ortoped… nä nä nä! Då får du snällt vänta i sisådär 2-3 timmar.

Ska jag behöva nämna att det är ytterligare väntetid när man har kommit in till undersökningsrummet…

Japp,det är Sveriges akutmottagning/vården i ett nötskal! *suuck* Eftersom denna blogg är “barntillåten” säger jag -”FCUK”! istället för ett annat mindre lämpligt ordval.

Gonatt och dröm sött!