Allt om ‘Hälsa’

Idag ska jag till Ortodonti. jag kan tänka mig att ni vet vad det är så jag behöver inte skriva till betydelsen. Det var längesen jag var där så det blir ett kärt återbesök. Om än dyr sådan.

Igår var det en stor dag. Igår skulle jag ta bort mina två fläckar. Tack gumman, för att du följde med mig. Trots att du var lika rädd som mig, om inte mer. Gud vad nervös jag var när steg in i rummet. Läkarn var lite snurrig.

Hon frågade vad jag gjorde där. Jaaa… jag skulle ju bli snittad?Just det, så var det ja! Vill du operera nu idag?!?Ehhh operera? Snitta mernar du väl?

Efter en del ordsdefinitioner fick jag gå in till en annan sal och ligga på britsen. Och få bedövningsmedel tandläkarmedel. Jag tål mycket men fan inte tandläkarmedlet. FY FARAO VAD I HELSICKE ONT DET GJORDE! Efter ett tag så började det verka och jag kände hur hon grävde och klippa på min hals. Efter 1 minut såg jag en liten hudflik trilla ner i en provburk. One down, one to go! Här behövde hon sy med ETT stygn. Nästa prick gick lika fort och där behövde hon inte ens sy utan bara höll ihop det med kirurgtejp. Allting gick på 30 minuter. Nu har jag två tejpbitar på halsen. Och jag glömde bort och fråga hur länge de ska sitta kvar. Synd att ta bort för tidigt samtidigt som jag måste ju tvätta håret på nåt sätt.

För att vara en 100% bloggerska skall jag naturligtvis ta en bild INNAN snittet. Men tyvärr så glömde jag det (helt förståeligt va?) Däremot har jag tagit ett efteråt. Med tejp och allt.

Om ni vill läsa något roligt men ÄCKLIGT gå in hos Åsa. Jag tror inte min dag blir så men man kan hoppas på något lika roligt iaf.

Så var det dags för läkarbesöket L. Det var bara och knalla sig dit och vänta på doktorn ropa upp. Efter vad som kändes 100 år hördes mitt namn. Jag gick in genom dörren, skakade tass, satt mig ner och började nojja.

- Jaha, vad är det för fläck du vill visa?
- Joo, den här som jag har haft sen liten och nu har den börjat bli mörkare.
- Ok, då ska vi kika på den och de andra fläckarna. /… / Jo, det är oregelbunden form på den. Men jag ser även den fläcken brevid är också lite misstänksam. Dem två ska vi ta bort. Det är normalt på de övriga på kroppen.

Här har jag blivit en aning blek och det stod tomt i hjärnan på mig.

- Ta bort, hur då?
- Man ger lokalbedövning först. Sen snittar bort hela fläcken och nån millimeter runt omkring. Det skickar man på analys och du kommer få ett brev hem.
Snitta? Analys?
- Ehhh..
-Ok, Då ska vi boka en tid bara. Vad sägs som det här datumet?
- Ehh… ok.

Hela undersökningen tog max 15 minuter. Jag tog mig till hissen utan ens fatta hur det gick till. Jaha, de ska snitta mig i slutet av juni. Jaha…

För några veckor sedan upptäckte jag något konstigt med en av mina tusen leverfläckar på kroppen. Jag tyckte den såg mörkare ut samtidigt som det var annorlunda nyans vid kanterna. Men jag var osäker, jag stirrar inte på den varje gång så det kan hända att den har alltid varit så. Jag lät det bero. Några dagar senare såg den likadant ut. Mörkare, djupare och konstigare. Alla som läser Aftonbladet vet ju att alla förändringar på kroppen kan vara dödlig så jag tog det på dödligt allvar. Jag ringde till primärvården.

- Hej, jag vill boka en läkartid. Det gäller en av mina leverfläckar. Den ser konstig ut.
– Va menar du? Har den börjat blöda eller vuxit i storlek?
– Nä, den har blivit mörkare… *gulp*
– Jaaahaa… men du vet väl att dem brukar bli mörkare när solen tittar fram. Det har ju varit ganska soligt de senaste dagarna.
-Joo, jag vet… meeen… asså… det har aldrig hänt förut… eehh…
Ok, här började jag känna mig som ett fån. Klart man ringer när man får blödande och jättelika fläckar. Ingen prick som bara fått lite “tan” på sig.

*lång paus från oss båda. Jag som funderar på hur jag ska övertyga henne att jag behöver en tid. Hon som väntar på att jag ska vifta bort det och lägga på luren*

- Ok men vi gör såhär då. Jag kollar vad det finns för tider. Men eftersom detta inte är något akut så kan du få en tid längre fram.
- Va bra, tack! *puust*

Lättad över att lyckas övertala henne och ge mig en tid men samtidigt lite osäker. Tänk om det var som hon sa, en prick som har fått årets första solbränna, en prick som aldrig fått färg innan? Men tänk om jag har rätt? Det är något mysko med fläcken. Jag vill inte va den som hamnar på löpsedeln “Hon gick med cancer i xx månader. Trodde det var solbränna”. Som sagt, man kan bli nojjig för ingeting.

To be continued…

Edit: Rosa bandet bilden syftar inte på nån bröstcancertumör. Den var snygg helt enkelt.

Nu har en liten prinssessa tagit sitt sista andetag och checkat ut. Hon har kämpat så länge och så hårt i motvind. Både henne och henes familj har käpmat och hoppas. När man trodde på mirakel visade livet på dess orättvisor. -Flera gånger om. Tillslut gav läkarna upp. Det var inget mer de kunde göra. Nu har Lova gått vidare efter att kommit hem i några dagar. Nu har Lova inte ont, kramper eller annat dumt. Nu har hon blivit en av himlens änglar. En ängel vars uppgift är att vaka över hennes nära och kära.

Lova, du finns i mina tankar och bön. Må du få frid och glädje där du befinner dig.

Idag

Livet suger ibland, eller rätt ofta för att vara ärlig. Men samtidigt också en gåva fastän man inte alltid ser det. Man är så van vid sitt liv, sina stunder och allt omkring att man istället går och blir irriterad över småsaker. Att hissen är trasig, chefen är dum, jobbet är skit. Men du har ett hem trots trapporna. Du har ett arbete även om det inte är ditt drömjobb eller jobbar med din förebild. Allt är bara skitsnack. En massa gnäll från de som är bortskämda med sina bekvämligheter.

Jag följer Lovas dagliga kamp mot skitbajsfucking cancer och det ser dyster ut. Beckmörk. Doktorn har sagt att de ska avbryta strålningen för det bara gör allting sämre. Om läkarna säger det, så är det skit skit skit. Jag vågar inte ens tänka dem tankar eller känna dem känslor som flyger inom Lovas nära och kära just nu. Sånt existerar inte. Får inte! Plötsligt känns dumma chefer mindre dumma och jobbet mindre skit. Plötsligt känner man sig riktig lottad. Lottad över att det är ens största beskymmer just nu.

Jag fick se ett reportage med Kissie hos Egomamma, där hon bla sa varför hon opererade sig. Bla har hon sprutat skit i sina läppar och förstorat brösten. Hur tänker man då när man som 19-åring vill operera brösten? Antingen helt fel eller ingenting. Har ni velat förändra er nån gång? Av vilka orsaker då? Själv kan jag avslöja att jag har velat göra om hela mig när jag var mindre. Det perfekta vore om man gjorde en “face off” som i filmen med samma titel. Men då tänker jag inte endast ansiktet utan hela mig, från topp till tå. Varför kan man undra.
Enkelt, jag var inte nöjd med mig själv. Jag hade sådana kroppskomplex att jag vägrade titta mig själv i spegeln en period. Jag ville ändra så mycket på mig själv att det i praktiken kunnat resultera i en helt annan människa. Till vilken nytta? Antagligen inte nytta alls.

Roten till dessa tankar och önskemål var min dåliga självförtroende och komplex. Vart dessa komplex kommer ifrån kan man fråga sig. Tidningar, filmer, folk omkring en eller kan det vara helt enkelt från inifrån sigsjälv? Jag vet faktiskt inte. Däremot har jag slutat tänka dessa tankar, att jag ska göra om mig. Däremot dyker komplexen upp med jämna mellanrum. Det finns egentligen bara ett sätt att besegra det. – Att känna sig fin! När man känner sig fin, så försvinner de tankarna mer eller mindre. Kanske därför jag har tagit upp min träning igen. Att jag vill KÄNNA mig vältränad, slimmad och snygg, precis som tjejerna i fitnesstidningarna.

Att känna sig snygg och se snygg ut är två olika saker men har egentligen samma “konsekvens”.

Jag har bestämt mig för att försöka öka mitt träningstempo från 2 ggr/veckan till 3 ggr/veckan. Det är svårt att hitta motivation och tid att gå på dem där fjuttiga två timmarna så tänk er t r e gånger. Det är SKITSVÅRT! Men jag har gjort det förr. Då var jag både fysiskt och mentalt i toppform. Jag presterade bättre, åt bättre och sov bättre. Nu ska jag tillbaka dit igen. Frågan är bara hur. Jag har ju lagt en större summa i avgift på Sats så det ska jag utnyttja bättre. Härdan efter ska jag föra en träningsdagbok. Där skriver jag ner lite grejer om olika passen osv. Ni som tränar på Sats lär ha nytta av det då jag kommer att prova på olika och skriva en kort summering här. Även andra skit,aptråkiga saker som vikter, tider osv kommer att hamna här. Jag kommer att ha en egen kategori där det står om allt detta trams. Om ni redan tränar på elitnivå och ointresserad av mina bamsevikter ska givetvis kunna slippa det. Resten får kika in då och då. För som sagt, TRE gånger i veckan är det som gäller!

Ett och två och tre!

Edit: Ni får trycka på “Min träning” för att hitta dessa inläggen. De kommer inte att synas här bland dem “vanliga” inläggen. Jag daterar dem några dagar gammalt för att komma runt det hela. Så ni inte undrar varför det står tex 10:e April men jag tränade dagen innan.

Glöm inte heller att klicka på inlägget för att kommentera, så jag vet att det är inte bara jag som är en träningsnörd.

Jag kan vara ironisk här i bloggen och klagar på en massa saker. Det är mitt sätt att bearbeta saker och ting. Men tro mig, jag är ödmjuk och väldigt tacksam över allt jag har runt omkring mig. Ibland tar vi saker och ting förgivet, alldeles för ofta. Man tror på det där med lycklig barndom, hitta drömjobbet och bilda en kärnfamilj. På såvis lunkar livet på som i sagorna. Men alla vi som lever i nuet vet att det inte är så. Man möter sina rädslor hela tiden. Många gånger vinner man över dem men ibland inte.

Jag har följt Anna-Maria och Lovas kamp mot den hemska, vidriga cancern som Lova har fått diagnos på sen sommaren 2009. De har åkt in och ut ur sjukhuset flera gånger. Nu har skiten spridit sig igen och Lova har så ont att det värker i hjärtat på de som följer deras öde via bloggen. Man vill bara slita bort den där dumma tumören som sitter i hjärnan. Den förstör saker och ting för andra. Fattar den inte det? En liten flicka blir stulen på sin barndom, föräldrar som ser sin dotter tyna bort och en lillebror som aldrig kommer ha någon storasyster att leka med, bråka med och bli älskad.

Hela tiden forskar man om nya metoder för att effektivt döda och förhindra spridning av cancer. Men det går alldeles för långsamt. Det är en omfattande projekt som kräver tid, perngar och ännu mera tid. Tid för att lära sig om tumörernas beteende, tid för att hitta bra metoder och framför allt, tid för att samla in pengar.

Lova har en spargris där alla pengar går till barncancerfonden. Hela summan går till att stödja deras arbete iförebyggande och bekämpa cancer hos barn. Klicka på bilden och skänk en slant. Även om det är en piss i havet så vet vi att “många bäckar små…” gör underverk.

Här kan ni läsa om Lova och hennes familjs kamp, Dolce Bambini