Allt om ‘Fröken Upp&Ner filosoferar’

Jag har gått omkring med en sak i hjärnan i flera veckor nu. JAG VILL ÅKA SKIDOR! Jag har vridit och vänt på ämnet drygt 1000 ggr i mitt huvu och ungefär såhär ser det ut tillsvidare:

Mitt hjärta säger: Me löööv skidor!
Min hjärna säger: Asså, läkaren sa faktiskt att det går att åka skidor igen. Faktiskt!
Mitt knä säger: FAN HELLER!!
Jag säger: Längdskidor???

Har ni tips på hur jag ska lösa detta dilemma så får ni jättegärna hojta till här. Den som kommer på bästa och användbara idé bjuder jag på middag. Men då får ni komma till mig. Moahahaa

Det är vår! Känner ni? Solen skiner, fåglarna kvittrar och blommorna är redo att slå ut. Mm… jag känner allt det där när jag blundar och tänker tillbaka.

OM det vore vår nu, skulle jag vilja ta en promenad och andas in våren, höra fåglarna och kisa mot himlen. Känna ruset inom mig, ruset som säger “det är vår, det är sol, det är VARMT.” Allt detta är som ett enda stort lyckopiller för mig. Jag sprattlar, snubblar och fnissar mig fram längs vägen. Med ett stort jäkla flin på ansiktet att folk tror jag är knäpp. Det är jag, vår-knäpp. Haha! Jag skulle ägna en timme åt att välja kläder. Det finns oändligt mycket att välja på och jag vill ha alltihop. Efter det ska jag ha smink på mig. Naturligvis ska jag sminka mig. Gör inte alla tjejer det? -Året runt? Förutom jag då som sminkar mig endast under våren och sommaren. Resten av året går jag runt blek som ett lakan. Mitt i all lyckorus plockar jag även fram min kamera. En gammal goding som följer mig vart som helst under vissa perioder. Jag älskar blommor, färger och djur. Allt det dyker fram under våren och sommaren för att sakta dra sig tillbaka under hösten. Därför älskar jag fota under dessa tider.

Som ni märker är jag en vårmänniska. Speciellt när min älsklingsblomma slår ut ganska nära min födelsedag. Det är lycka!

Men i år tror jag på en annan slags vår. Jag tror på blommor, fågelkvitter och Regn. Japp, det måste vara regn. Även om jag föredrar sol så får det bli lite regn. För hur sjutton ska vi annars få bort all jädrans snö som finns överallt? Vi får ju inte slänga ner det i havet och jag vill inte vakna i April och se snö. Usch, jag blir deppig vid tanken. Nä, jag är beredd på REGN. Därför fick mina nya vårskor bli ett par sexiga stövlar.

För att koppla allt min babbel om vår till veckans tema, vårminnen, så bjuder jag på en bild som beskriver vår för mig. Och sen är jag ganska stolt över bilden. Glad övar att jag hann trycka på kameran innan krabban ramlade över kanten. Haha!

Bilden som jag tog för längesen.

Fler som har skrivit om samma tema:
Jagochliten
Ab imo pectore
Melilli

Vad tänker du när du ser en tonåring med fötterna på sätet på tåget? Eller hur reagerar du när du möter ett gäng gåendes mot dig på kvällen? Visst tänker du att tonåringen är ohövlig, ouppfostrad osv osv. Visst skulle du hålla hårdare i väskan, gå snabbare och inte väcka uppmärksamhet hos någon i gänget. Jag har reagerat så vid såna tillfällen. Men stämmer det? Är alla ungar ouppfostrade för att de sitter med fötterna på stolen? Det har hänt att en del beter sig som idioter OCH sitter på det viset. Tyvärr händer det för många gånger och man tillslut dömer ut alla.

Är det försvarsbart att ha fördomar om andra? Är det försvarsbart om jag skyndar mig förbi gänget som jag nämnde i inledningen, snubblar och tappar min väska. En av dem tar den… och jag tycker tillbaka väskan. Rädd för att han ska sno den. Kan jag försvara mitt beteende med mina fördomar? Att de skulle hoppa på mig, misshandla och råna mig, trodde jag. Eftersom mina fördomar säger att alla gör så. Dessa saker ser man varje dag i Aftonbladet. Inte konstigt att man reagerar som man gör. Men har man rätt att tro alla män är pedofiler, våldtäksmän eller kvinnomisshandlare?

Jag erkänner att jag har fördomar. Jag har fördomar om alla män från arabvärlden är kvinnofientliga, låser in sina döttrar och curlar sina söner. Jag har fördomar om svenska män som åker till Thailand eller annat asiatisk land och raggar upp naiva flickor. Jag har fördomar om alla asiatiska män är hälften maffia hälften restaurangägare. Ju dyrare kläder, desto mer maffia. Jag har fördomar om alla fördomar.

Vad har du för fördomar?

Idag fick jag höra morsan prata med sin kompis på telefon. Denna vän kommer från Hong Kong och man kan riktigt höra att det är ” riktig kantonesiska”. Det lät så mjukt och följsamt på något sätt. Inte som när vi pratar, en massa slang och hårda betoningar. Jag blev så glad av hennes röst. Hela jag värmdes inifrån och mitt hjärta fnissade. Att höra henne prata fick mig att tänka på en person. Jag fick en söt liten påminnelse om en gammal, kär vän.

Jag träffade honom för länge sen, då han kom hit för att studera. Eftersom jag ville bättra på min kantonesiska så hängde jag väldigt mycket med honom. Och han var inte sen och utnyttja tillfället och prata sitt modersmål. Vi lärde mycket av varandra. Bl a. fick jag lära mig att det fanns traditionella män på 2000-talet. Hans dröm var att hitta ett bra jobb, tjäna mycket pengar så att han kan försörja sin fru och på så sätt slipper hon jobba. Tja, vad ska man säga? Han tyckte det var status att kunna försörja sin fru. Jag tyckte det var hemskt att gå hemma hela dagarna. Man ska väl vara två om allting?

Jag förstod honom och visste vad han menade, ändå så kunde jag inte hålla med. Varför måste det vara så? Varför måste vi dela in kvinnorna i olika kategorier. kan inte både män och kvinnor göra samma slags grejor? Ta hand om barn, hushåll OCH jobba? För honom och 99% av övriga asiater är äktenskap något stort, viktigt och framför allt FÖRST. Man ska gifta sig innan allt annat. Innan man bor ihop, innan man köper hus,bil och skaffar barn. Jag fattar inte poängen. Är ett “äkenskapskontrakt” någon slags garanti på att man ska leva lyckliga i alla sina dar? Tänk om det inte blir så då? Ska man gå tillbaka till rådhuset eller prästen och byta mot en ny partner, så som man reklamerar en trasig vara?

Jag riktig spyr på ordet äktenskap. Egentligen är det en fin sak men man har gjort det till en så stor grej att man mår illa, kallsvettas och riktigt blir allergisk mot det. Iallafall JAG. Enda gången jag kan tänka mig gfta mig är OM jag ska ha barn. Men då tänker jag att det är juridiskt sett smidigare i framtiden, ifall något händer. Ingen romantik här. Tyvärr…

Man kan tro att min kära vän är idiot som behandlar sina flickvänner som slavar osv. Det är faktiskt tvärtom, haha! Han är så supersnäll att man nästan tycker synd om honom. Dessa värderingar har funnits där sen tusen tusen tusen år sedan och kommer finnas kvar minst lika länge. Nu är den yngre generation mer öppna mot västerlänska värderingar och många flyttar kors och tvärs. Det kan ge en ny tankesätt. Kanske…

Vi har planerat att jag ska hälsa på honom nu i sommar. Hoppas det blir av!

Just nu känns det som jag sitter fast i kvicksand. Jag kan inte komma loss, röra på mig. Det är något som håller mig fast. Ju mer jag kämpar desto mer dras jag ner. Vad ska man göra? Jag vill inte mer. Jag vill inte vara låst, jag vill inte vara där nere. Jag har varit där. Det är mörkt, dystert, kallt och inget kul. Jag mår illa vid tanken, får panik och börjar hyperventilera. Jag vill inte!

Det var så länge sen att jag trodde det var över. Att jag besegrade mörkret och sandmonstret. Att jag var så högt upp att den inte kan nå mig längre. Att jag inte kan bli neddragen i skiten igen. Haha! Lik förbaskat har den lyckats komma tillbaka när den såg att jag har sänkt garden. Likt förbaskat kryper den jävla monstret fram igen och förgiftar mig, mitt inre, min tillvaro. Allt och alla blir påverkad av monstret. Jag blir negativ, deprimerad och sur. Det spelar ingen roll vem eller vad, jag kan stå och skrika, sura eller vara riktig ohövlig mot folk. Usch, fy och blä! Detta är inte första gången, det har hänt innan – många gånger innan. Jag har försökt minska på skadorna men det har varit svårt, riktigt svårt. Lika svårt som att rädda någon när man själv är skadad. För jag är skadad, förgiftad. Inuti mig sitter det ett monster som sprutar ut sitt gift då och då. Varje gång blir jag dyster, sluter mig som en mussla och äter min glass. I min ensamhet där mörkret råder, långt långt därnere.

När det var som värst tänkte jag att alla skulle lämna mig, vända mig ryggen om de fick veta vad som döljer under ytan. Men det visade sig vara fel. Tvärtom så var de ett stöd för mig och hjälpte mig ur allt. Jag är väldigt glad och tacksam över att jag mötte dessa människor. Utan dem vet jag inte vem jag skulle blivit idag. Det har aldrig gått så långt att jag har haft självmordstankar eller börja med skära sig själv eller andra typiska saker. Riktigt varför vet jag inte men jag har alltid tänkt mig att jag just då befann mig i en väldigt väldigt mörk tunnel. Och någonstans längre fram ska det finnas en öppning, ljuset. Vägen dit har varit krångligt men också mycket givande. Ibland ser jag ljuset väldig tydlig och ibland kan den plötslig försvinna. Men jag vet att den finns där. Även om en stor jäkla monster sitter och skymmer den.

Det har gått flera år sedan den värsta tiden. Jag har varit “där nere” i kortare vändor och alltid kommit upp ganska oskadd. Jag har börjat lära mig hantera det hela och framför allt lära mig symptomerna. Då försöker jag med all min kraft hålla tillbaka det. Så länge jag håller mina monster i schack är det JAG som har kontrollen. Kontrollen över mig själv, mitt inre och framför allt över mitt liv. För det är trots allt det enda jag har, kontrollen över när det ska vara upp eller ner.

Bilden är tagen från ritmallar.com och färglagt av mig.

Jag har känt mig så omotiverad, oinspirerad och seg på sistone. En slags likgiltighet över allting. Jag gör det jag måste men inget mer än så. Jag bryr mig inte om jag missar saker, tappar saker eller ännu värre, skapar en massa missuppfattningar.

JAG ORKAR INTE BRY MIG!!

Det är den kinsesiska nyåret nästa helg och vanligtvis brukar vi irra runt och fixa saker. Allting ska putsas, tvättas och rensas. Sen ska det pyntas också. Jag brukar stå för pyntandet. Då tänker jag ut allting i minsta detalj. En eller två kvällar innan nyåsafton sitter vi tillsammans och pyntar, tjafsar och bråkar. Det är som en tradition ungefär.

Men inte i år. I år har jag bara städat, rensat och tvättat de saker jag måste. Jag har inte ägnat en tanke åt pyntandet. Jag vill men orkar inte. Det står tomt i mitt huvud, min kropp känns som spagetti och vill bara sjunka ihop. Krypa ihop intill min klippa och slå på min alldeles privata sol. Jag vill bara ligga där och … andas, känna, se och höra. Känna igen mig själv, se världen på nytt och höra min inre röst.

Jag tror jag har hamnat i nån svacka. Frågan är hur jag ska ta mig härifrån…

Åååhh va mycket bloggande det varit det senaste dagarna. Ser ni? Det är knappast jag hinner med att skriva och ni att läsa. Eller hur?

Mmm… om det vore så. Tyvärr har jag någon forma av bloggtorka nu. Jag har haft en massa massa tankar och funderingar hela tiden, varje sekund. Men jag kan inte få ner det på papper. Det tar stopp någonstans i maskineriet och ingeting produktiv kommer fram. Jag har haft ledig i tre dagar i sträck, vilket är rekord för mig. Jag trodde då att jag skulle få ladda batterierna. Vara pigg och fräsch, komma på skitsmarta och käcka inlägg. Skit är vad det blev utav det hela. Imorgon jobbar jag igen och denna helg/ledighet kan jag summera med ett ord: Jaha…?

Jaha, vart tog ledigheten vägen? Jaha, skulle jag inte bli pigg och superbloggig? Jaha, är det dags att jobba igen? Hela denna tid har fått mig att reflektera över en sak. Hur mycket “ledighet” har vi egentligen? Vad innebär det, är man ledig från arbetet eller sina plikter? Det känns som jag är tröttare av att vara ledig än att jobba. För då kan det summeras så här: vakna, jobba, hem, sova. Sen upprepas allt om igen nästa dag. Däremot när man är ledig så måste man aktivera sig, vara social, göra saker som man inte hann för man jobbade. Helt plötsligt så är dagens lista betydligt längre. Borde det inte vara tvärtom?

Har ni någongång sett en person i nöd men ni tvekar att hjälpa till? Det har hänt mig en gång.

Detta hände under perioden då vi hade fått nya biljettautomater på bussarna och man kunde inte betala direkt till chauffören. Jag satt i mitten av bussen och nära mig stod denna maskin. En kvinna gick fram till den och i handen hade hon två guldpeng. Hon började trycka och klämma. Efter ett tag såg jag att hon stoppade ner mynten i maskinen. Färdigt och klart!tänkte jag. Men nope, jag såg hur hon började frebrillt rota i sina fickor. Jag forstod ingeting först men sen slog det mig. Biljetterna hade höjts, det kostade inte 20kr längre!

Jag tyckte det var så synd om henne och funderade faktiskt att ge henne mina småmynt. Men frågan var om hon skulle ta emot dem och HUR ska hon “betala tillbaka”. Jag vill poängtera att det inte alls var nödvändigt att göra. Däremot så vet jag hur det känns att gå omkring och veta man är skyldig någon pengar. Det är inte kul. Jag skulle absolut betala tillbaka även om det vore EN krona. Därför förstod jag henne lite grand. Det hela slutade med att jag gick av vid min hållplats medan hon fortfarande stod vid automaten. Hur det hela slutade vet jag inte. Nu i efterhand skulle jag ha gett henne mina mynt och sagt: Pay it forward!

Detta är vad jag minns bäst. Sen har det funnits olika stunder då jag kunde ha skickat det vidare. Det kan i princip vara vad som helst. För att hålla till temat så ska man lista tre goda gärningar som man gör för någon och det blir en “pay it forward”-anda av något slag. Eftersom detta är endast teoretiskt så säger vi att allting är möjligt.

1. Erbjuda någon tiggare om jag kan få bjuda på nån litet från tex McDonalds. Hellre lägger jag ut 30-40 spänn om han får något rejält än en massa småmynt som han kanske köper cigg för.

2. När jag var i Vietnam såg jag en fattigdom som var både i form av pengar och kunskap. Man kunde hjälpa dem med ALLT. Det kan vara pengar, mat, skola eller något annat praktiskt. Eftersom detta är teoretiskt skulle jag vilja lära barnen eller de som vill med skolan. Engelska, matte eller något annat. Det är något som de definitivt kommer ha nytta utav och därmed hjälpa sig själv eller andra på något sätt.

3. Jag spinner vidare lite på punkt 2. Att jag öppnar en hjälp-cirkel där alla kan betala efter egen förmåga. Har man mer pengar betalar man mer. Har man inga pengar kan man hjälpa till med något praktiskt. De pengar jag samlar ihop ska jag då ge till en hjälp-organistation som hjälper andra i större usträckning.

Detta är vad jag kommit på. Hur skulle du ha gjort? Andra som har delat med sig om detta ämne:

Just nu pågår en, enligt mig, ganska lustig men samtidigt viktig debatt på Aftonbladet. Jag menar såklart Mona Sahlins snygga LV-väska. Ang bilden så tycker jag att det var lite udda att placera en väska sådär. Kunde de inte ha satt dit en hund istället? Kanske kunde man få till en metaforisk bild också.

Men nu handlar detta om en väska för 6000kr. Tydligen får man inte ha dyra saker om man är Sveriges politiker och framför allt skylta med det. Herregud, säger jag. Jag tycker att alla som har en position som gör att man syns ute i offentligheten har en skyldighet att klä sig på ett propert och snyggt men inte allför utmanade. Att sen dessa kläder är dyra, exklusiva är mer regel än undantag. Har man råd så ska man definitivt unna sig saker. Samma sak gäller det våra politiker. De har en position som kräver att de klär sig propert men det betyder inte att de ska klä sig fult. Tvärtom är det ännu viktigare att de tänker på sin image. De är ju våra representanter utåt. Ska vi vilja de ska klä sig i H&M kläder(som inte ens har bra kvalité) och Haglöfs väskor(som har kvalité men inte så snygga)…

Vi är lite konstiga som jämt klankar ner på de som har det bättre än alla andra. Är det ren avundsjuka eller jantelagen som kommer in i bilden? Jag tycker att svenskar är så tråkiga, de vågar inte utmärka sig på något sätt. Titta på våra filmpremiärer och galor tex, vad har kändisarna på sig? Vanliga klänningar och en del har tom jeans. -JEANS!?! Ska det inte vara exklusiva, topdesignade klänningar och bling bling? Herregud, titta på Hollywood. Det är något bra med USA, de vet hur man gör entré!

Det sker runt omkring oss hela tiden med ursäkten: ”Ingen märker det” eller ”Alla gör det”. Att sno från sitt jobb. En del tycker inte ens det är att snatta, snarare en självklarhet. Denna självklara attityd får mig att tänka på något annat. Hur det är om man tar ett steg längre. När man inte tar hem en penna av en vana utan när man har snatteri som jobb. Jag har tagit mig friheten och ger veckans bloggtema en liten tvist.

Fröken UppochNers bloggtema: Att snatta som jobb

Överallt kan man läsa att snatteri är butikernas största problem. Oavsett vilket säkerhetssystem eller antal väktare dem har så lyckas de jävlarna rafsa åt sig saker. In med tomma fickor, ut med halva butiken – obetalda. Hur lyckas de? Och framför allt VARFÖR?
Jag antar för att det är enkelt och framför allt lönsamt. Tänk er, ni tar en sak som kostar för er 0 kr. Denna pryl kan ni sälja vidare för tex halva priset och ni tjänar ändå på det. Frågan är vem köper dessa saker? – Svar:  ALLA! Nu överdriver jag med alla men det är nästan sant. När jag var liten skedde sådana här försäljningar på udda ställen. Man kunde åka 1 timme med flera bussbyten. Tillslut kunde man hamna hemma hos en bekants bekant i någon okänd förort. Nu sker det överallt. Ute i förorten, i centrum, och inte minst på internet. Åh, underbara, älskade Tradera och framförallt Blocket. Så fina, lyxiga saker för en billig slant. Blir folk inte misstänksamma? Jo, men bryr dem sig? Inte så värst mycket. Det är pengarna som styr och framför allt är det lättare att slå undan samvetet. Det är lättare att klicka hem saker än att stå och betala kontant till någon snubbe på gatan. Även om det är samma princip.

Jag kan erkänna att jag har åkt till bekantens bekant i förorten. Jag skyller på den klassiska frasen ”ung och naiv”, vilket jag också var. 15-16 år gammal åkte jag med en släkting till hennes kompis ute i någon håla. Framme så tog denne person fram allt hon hade till ”försäljning”. Ojojoj, det var allt från smink, parfym, kläder till mer udda saker som elektronik, knivar, stekpannor. Jag var mer fascinerad över hela fenomenet än varorna. Jag tyckte det var kul med så billiga saker men samtidigt så visste jag att det var fel. Man snor inte och man köper inte heller inte stöldgods.  Medan min släkting, hon pekade i princip på allt som fanns där. Det var första och sista gången jag gjorde något sådant. Sen kanske jag råkat klicka hem något suspekt på tradera också.

Lite kul det där med etik och moral. – Så länge det intehandlar  om MIG så är det fullkomligt ok. Det är ju sådana som min släkting som gör att hela fenomenet existerar. Produkt och efterfrågan gäller precis överallt. Ibland blir man mörkrädd, riktig mörkrädd. Vart är vi människor på väg? Var är våra samveten och moral? Du skulle aldrig i ditt liv gå in i en butik och lägga ner en burk i väskan men du stödjer de som har gjort det – med ett leende. Är det sånt här vi lär ut till våra barn?

Andra som skrivit om samma tema Att snatta från sitt jobb.

Sossessa
Tre mot en