Allt om ‘Fröken Upp&Ner filosoferar’

Nu har halva sommaren passerat (“Neeej!”) och den tiden som är kvar kommer att svischa förbi innan man ens hunnit säga “ar…. le”. Så har det varit, så kommer det alltid vara. Skillnad denna gång, är att jag m å s t e sätta mig ner och tänka. Apjobbig men ack så nödvändig sysselsättning. Jag måste börja planera på min resa till Landet “Långt långt bort”. Det är tre punkter jag ska klura på:

1. När ska jag åka?
2. Hur länge ska jag stanna?
3. Vad ska jag göra där?

Tre enkla och samtidigt svåra frågor. Men en sak vet jag iaf… det är min sista chans innan saker och ting blir försent. Fråga 1 är “ganska” enkelt att svara på. När det är som billigast, alltså åka under hösten när biljetterna kostar hälften så mycket. Fråga 2 är lite beroende av svaret på 3an men samtidigt också på om jag trivs där. Det är ju ett annat land med annat kultur och språk. Jag kan ju inte veta förrän jag är där. Enklaste är ju att åka dit först och tänka sen. Men varför har jag skjutit upp denna resa i drygt ett halv års tid? Jobb, har jag sagt till folk. Men innerst inne vet jag ju svaret. Som jag helst vill förneka.

Det finns inget som håller mig kvar här. Det är bara jag som inte kan släppa taget om saker och ting.

Den vetskapen suger som faan.

Vad kan man förvänta oss av varandra? Det är jobbigt att inte veta vem man ska vända sig till vid problem. Att inte känna någon trygghetet i det man gör. Alls.
Vad gör man då?

När något blir sagt nen inte gjort, vems ansvar är det då?Tillit förstörs och man vågar inte lita, chansa någon mer gång. Den personen är och förblir opålitlig. Kommunikation, säger den vise. Ja, varför inte? Vi människor är ju sociala varelser så hur svårt kan det då vara?

Tydligen för svårt för vissa.

Återigen ligger jag här i sängen och vrider mig. Varför kan jag inte sova? Varför dyker det upp massa bilder när jag blundar och försöker rensa hjärnan? Varför tänker jag fortfarande på dig? Det har ju gått så lång tid att allt borde va puts väck. Men varje gång jag blundar så dyker du upp i min hjärna. Varje gång så känner jag hur du håller om mig. Den värmen, glädjen och tryggheten som via dina armar rakt in i mitt hjärta och sen ut till hela min kropp.

Det var längesen vi sågs men av någon konstig anledning så dyker du upp varje gång jag är nere eller upprörd. Det är endast dig som kan förskingra min uppmärksamhet, ta ifrån mitt fokus på det dåliga. Det är när jag minns oss tillsammans som tryggheten lägger sig som ett täcke över mig. Varför är det så? Du och allt annat borde ha försvunnit vid detta laget, som borttagna filer i datorn. Varje gång jag trodde det har försvunnit för gott dyker det upp igen. Allting på repeat. Men jag kan inte göra något åt det. Jag kan inte hjälpa att din ansikte får mig att le, dina galna upptåg få mig att skratta. Framför allt kan jag inte hjälpa att minnen av din beröring fortfarande får mig att sucka.

FAN FAN FAN!

Nu har jag sett dokumentären om McFusk&Co. Vad ska man säga? Jag blir inte förvånad, för fusk förekommer överallt. Det är bara frågan om mer eller mindre diskreta fusk. Jag har aldrig förstått poängen med denna 10 miuters-regeln. Mat håller ju mycket längre än så. Visst är det bra image att servera fräscht mat om man kan hålla det Men nu låter de hamburgarna ligga kvar tills någon köper det. Jag menar inte att det är rätt av McDonald´s att lura sina kunder. Det fel att märka om och låtsas som ingeting. Däremot förstår jag inte hysterin med 10 minuters-gränsen. Tänk på alla matmäckar som man har haft nedpackad i ryggsäcken i skolan eller till utflykten. Inte fick man ont i magen av det. Om man går på lunchrestauranger så ser man att en del har salladsbuffén i stora fina skålar med olika slags grönsaker och tillbehör. Men har ni lagt märke till hur många av dessa som ligger på en kylklamp eller håller sig kalla? Jag slår vad om att majoriteten har inte det. Och sallad som ligger i timmar ute i rumstemperatur är minst lika gammal och ofräsch som 10 minuters gamla hamburgare. De säljer också gårdagens sallader vilket inte heller är så schysst. Då tycker jag faktiskt att en del ställen ska få credit för att de är så hederliga att de faktiskt skriver “gårdagens, halva priset” på baguetterna eller bakelserna. Plötsligt inser jag att Max är inte så dum alls med sitt koncept, vi gör det du beställer. Även om det tar skitlång tid så är deras hamburgare FÄRSKA. Det jag reagerade mer på, i programmet, var om tidsrapportändringarna och stämplingarna. Sjukt av dem att göra så OCH samtidigt ändra bort övertiden. Fyfan! Om jag skulle få lön för antal timmar som faktiskt var kunder hos oss skulle det inte bli många kronor det. Haha!

En McChicken någon?

Apropå gammal mat, jag skulle köpa tårta en dag. I konditorin hade de 30% på gårdagens bakelser. En av dem var en Budapest som jag skulle ha. Konditoristen såg att jag hade en konstig min och sa att hon tyckte gårdagens budapest är tom godare än färska för då har det mjuknat lite och därmed blivit mycket godare. Vilket jag höll med men jag undrar om man egentligen får säga så till kunderna. Låter ju lite skumt.

Jag vill shoppa, köpa något nytt, något onödigt till mig själv. Egentligen borde jag inte göra det. Egentligen borde jag spara alla mina pengar. Det går hyfsat bra. Jag har inte köpt något på ett tag. Min största synd är frosseri. Kanske inte bokstavligt talat men jag lägger en massa på mat. Lunch, fika, middag, glass. Jag har nyss skaffat mig ett till klubbkort. Espresso House´s coffee card. Man får 20% på take away, oemotståndlig kan jag säga!

Nu har det kliat i flera dagar nu. Nyss bläddrade jag i Ur&Penns reklamtidning, plötsligt var deras klockor skitsnygga. Jag som inte ens använder klocka! Förstår ni mitt problem??? Det jag helst vill köpa nu är ett par skor. Och kanske en jacka också, våren ni vet. Men jag har ju min superdyra-allväders jacka. Svenskvår och sommar är ju egentligen blås, regn och molnigt. Då behöver man ingen tunn vårjacka. Snarare en superdyr-allväders jacka. Japp, så måste det vara! Så nu ska jag bara försöka tänka mig bort varför jag ska behöva ett par tygskor – i rosa -med glitterstenar.

Eller så köper jag dem.

Eller så kan jag köpa dessa och sen skaffa mig ett par rosa satinsnören att ha till istället för dem där tråkiga svarta.

Jag fick se ett reportage med Kissie hos Egomamma, där hon bla sa varför hon opererade sig. Bla har hon sprutat skit i sina läppar och förstorat brösten. Hur tänker man då när man som 19-åring vill operera brösten? Antingen helt fel eller ingenting. Har ni velat förändra er nån gång? Av vilka orsaker då? Själv kan jag avslöja att jag har velat göra om hela mig när jag var mindre. Det perfekta vore om man gjorde en “face off” som i filmen med samma titel. Men då tänker jag inte endast ansiktet utan hela mig, från topp till tå. Varför kan man undra.
Enkelt, jag var inte nöjd med mig själv. Jag hade sådana kroppskomplex att jag vägrade titta mig själv i spegeln en period. Jag ville ändra så mycket på mig själv att det i praktiken kunnat resultera i en helt annan människa. Till vilken nytta? Antagligen inte nytta alls.

Roten till dessa tankar och önskemål var min dåliga självförtroende och komplex. Vart dessa komplex kommer ifrån kan man fråga sig. Tidningar, filmer, folk omkring en eller kan det vara helt enkelt från inifrån sigsjälv? Jag vet faktiskt inte. Däremot har jag slutat tänka dessa tankar, att jag ska göra om mig. Däremot dyker komplexen upp med jämna mellanrum. Det finns egentligen bara ett sätt att besegra det. – Att känna sig fin! När man känner sig fin, så försvinner de tankarna mer eller mindre. Kanske därför jag har tagit upp min träning igen. Att jag vill KÄNNA mig vältränad, slimmad och snygg, precis som tjejerna i fitnesstidningarna.

Att känna sig snygg och se snygg ut är två olika saker men har egentligen samma “konsekvens”.

I dagens DN kan man läsa att en ny tidning är på G. Men den är inte till vilka som helst och inte om vad som helst. Det är “text och bilder på nakna män och kvinnor -som bara blinda kan ta del av”. Japp, du läste rätt, det är en porrblaska i punktskrift. Playboy har redan en version i punktskrift men utan bilder. Lite kul för de är ju kända för sina “bilder”.

Det första som slog mig, varför inte? Om vi vanliga människor lever i en värld med för mycker sexrelaterade medier så varför får inte de blinda ta del av det också. Nuförtiden är det inget skam med porr. Visst är det fortfarande ett känsligt ämne men inte skamligt. Fast om man vänder på det hela så undrar jag om blinda behöver denna typ av tidning. Anledning till att vi behöver tidning, film etc är ju för att trigga fantasin. Att väcka upp något som vi gillar att se, känna och uppleva. Jag undrar då hur denna tidning i punkskrift kan komma till nytta. De är ju blinda, hur kan de då veta hur saker ser ut? Hur kan de relatera texten med det de har skapat i sitt eget huvud?

Nu menar jag inte att blinda inte har något sexuellt liv utan jag menar att eftersom de inte kan använda sin syn så måste de använda andra sinnen. Känlsen, hörseln (om de har det kvar), lukten och framför allt fantasin. De skapar en illusion som endast de vet hur den ser ut. Endast de vet att denna illusion förknippar med erotik. Olika personer har olika illusioner beroende på tycke men det är en sak “vi andra” har gemensamt, bilder. Vi kan relatera våra illusioner med bilder. Bilder på våra partner, på vackra modeller, osv. Det viktigaste är att våra fanatasier kan printas ner på papper. Jag undrar hur de blindas illusioner ser ut? Kan det vara samma som våra? Dessa saker har jag absolut ingen aning om eftersom jag inte känner några blinda. Detta är vad jag tror och funderar på. Om ni vet hur det ligger till får ni gärna dela av er. Sen undrar jag hur det går till praktiskt? Är man två där den ena läser högt och den andra, ja ni vet…

Själva nyhetsartikeln kan ni läsa här.

Jag hittade denna underbara bild när jag googlade på “Playboy”. OM jag någon gång i mitt liv skulle köpa ett exemplar av dem skulle det definitivt vara denna. Haha, helt UNDERBAR! Klicka på bilden för att gå till källan.

Jag kan vara ironisk här i bloggen och klagar på en massa saker. Det är mitt sätt att bearbeta saker och ting. Men tro mig, jag är ödmjuk och väldigt tacksam över allt jag har runt omkring mig. Ibland tar vi saker och ting förgivet, alldeles för ofta. Man tror på det där med lycklig barndom, hitta drömjobbet och bilda en kärnfamilj. På såvis lunkar livet på som i sagorna. Men alla vi som lever i nuet vet att det inte är så. Man möter sina rädslor hela tiden. Många gånger vinner man över dem men ibland inte.

Jag har följt Anna-Maria och Lovas kamp mot den hemska, vidriga cancern som Lova har fått diagnos på sen sommaren 2009. De har åkt in och ut ur sjukhuset flera gånger. Nu har skiten spridit sig igen och Lova har så ont att det värker i hjärtat på de som följer deras öde via bloggen. Man vill bara slita bort den där dumma tumören som sitter i hjärnan. Den förstör saker och ting för andra. Fattar den inte det? En liten flicka blir stulen på sin barndom, föräldrar som ser sin dotter tyna bort och en lillebror som aldrig kommer ha någon storasyster att leka med, bråka med och bli älskad.

Hela tiden forskar man om nya metoder för att effektivt döda och förhindra spridning av cancer. Men det går alldeles för långsamt. Det är en omfattande projekt som kräver tid, perngar och ännu mera tid. Tid för att lära sig om tumörernas beteende, tid för att hitta bra metoder och framför allt, tid för att samla in pengar.

Lova har en spargris där alla pengar går till barncancerfonden. Hela summan går till att stödja deras arbete iförebyggande och bekämpa cancer hos barn. Klicka på bilden och skänk en slant. Även om det är en piss i havet så vet vi att “många bäckar små…” gör underverk.

Här kan ni läsa om Lova och hennes familjs kamp, Dolce Bambini

Jag har gått omkring med en sak i hjärnan i flera veckor nu. JAG VILL ÅKA SKIDOR! Jag har vridit och vänt på ämnet drygt 1000 ggr i mitt huvu och ungefär såhär ser det ut tillsvidare:

Mitt hjärta säger: Me löööv skidor!
Min hjärna säger: Asså, läkaren sa faktiskt att det går att åka skidor igen. Faktiskt!
Mitt knä säger: FAN HELLER!!
Jag säger: Längdskidor???

Har ni tips på hur jag ska lösa detta dilemma så får ni jättegärna hojta till här. Den som kommer på bästa och användbara idé bjuder jag på middag. Men då får ni komma till mig. Moahahaa

Det är vår! Känner ni? Solen skiner, fåglarna kvittrar och blommorna är redo att slå ut. Mm… jag känner allt det där när jag blundar och tänker tillbaka.

OM det vore vår nu, skulle jag vilja ta en promenad och andas in våren, höra fåglarna och kisa mot himlen. Känna ruset inom mig, ruset som säger “det är vår, det är sol, det är VARMT.” Allt detta är som ett enda stort lyckopiller för mig. Jag sprattlar, snubblar och fnissar mig fram längs vägen. Med ett stort jäkla flin på ansiktet att folk tror jag är knäpp. Det är jag, vår-knäpp. Haha! Jag skulle ägna en timme åt att välja kläder. Det finns oändligt mycket att välja på och jag vill ha alltihop. Efter det ska jag ha smink på mig. Naturligvis ska jag sminka mig. Gör inte alla tjejer det? -Året runt? Förutom jag då som sminkar mig endast under våren och sommaren. Resten av året går jag runt blek som ett lakan. Mitt i all lyckorus plockar jag även fram min kamera. En gammal goding som följer mig vart som helst under vissa perioder. Jag älskar blommor, färger och djur. Allt det dyker fram under våren och sommaren för att sakta dra sig tillbaka under hösten. Därför älskar jag fota under dessa tider.

Som ni märker är jag en vårmänniska. Speciellt när min älsklingsblomma slår ut ganska nära min födelsedag. Det är lycka!

Men i år tror jag på en annan slags vår. Jag tror på blommor, fågelkvitter och Regn. Japp, det måste vara regn. Även om jag föredrar sol så får det bli lite regn. För hur sjutton ska vi annars få bort all jädrans snö som finns överallt? Vi får ju inte slänga ner det i havet och jag vill inte vakna i April och se snö. Usch, jag blir deppig vid tanken. Nä, jag är beredd på REGN. Därför fick mina nya vårskor bli ett par sexiga stövlar.

För att koppla allt min babbel om vår till veckans tema, vårminnen, så bjuder jag på en bild som beskriver vår för mig. Och sen är jag ganska stolt över bilden. Glad övar att jag hann trycka på kameran innan krabban ramlade över kanten. Haha!

Bilden som jag tog för längesen.

Fler som har skrivit om samma tema:
Jagochliten
Ab imo pectore
Melilli