31 maj kl 01.22
05.31.10
Återigen ligger jag här i sängen och vrider mig. Varför kan jag inte sova? Varför dyker det upp massa bilder när jag blundar och försöker rensa hjärnan? Varför tänker jag fortfarande på dig? Det har ju gått så lång tid att allt borde va puts väck. Men varje gång jag blundar så dyker du upp i min hjärna. Varje gång så känner jag hur du håller om mig. Den värmen, glädjen och tryggheten som via dina armar rakt in i mitt hjärta och sen ut till hela min kropp.
Det var längesen vi sågs men av någon konstig anledning så dyker du upp varje gång jag är nere eller upprörd. Det är endast dig som kan förskingra min uppmärksamhet, ta ifrån mitt fokus på det dåliga. Det är när jag minns oss tillsammans som tryggheten lägger sig som ett täcke över mig. Varför är det så? Du och allt annat borde ha försvunnit vid detta laget, som borttagna filer i datorn. Varje gång jag trodde det har försvunnit för gott dyker det upp igen. Allting på repeat. Men jag kan inte göra något åt det. Jag kan inte hjälpa att din ansikte får mig att le, dina galna upptåg få mig att skratta. Framför allt kan jag inte hjälpa att minnen av din beröring fortfarande får mig att sucka.
FAN FAN FAN!
