När tiden inte räcker till
04.09.10
Jag kan vara ironisk här i bloggen och klagar på en massa saker. Det är mitt sätt att bearbeta saker och ting. Men tro mig, jag är ödmjuk och väldigt tacksam över allt jag har runt omkring mig. Ibland tar vi saker och ting förgivet, alldeles för ofta. Man tror på det där med lycklig barndom, hitta drömjobbet och bilda en kärnfamilj. På såvis lunkar livet på som i sagorna. Men alla vi som lever i nuet vet att det inte är så. Man möter sina rädslor hela tiden. Många gånger vinner man över dem men ibland inte.
Jag har följt Anna-Maria och Lovas kamp mot den hemska, vidriga cancern som Lova har fått diagnos på sen sommaren 2009. De har åkt in och ut ur sjukhuset flera gånger. Nu har skiten spridit sig igen och Lova har så ont att det värker i hjärtat på de som följer deras öde via bloggen. Man vill bara slita bort den där dumma tumören som sitter i hjärnan. Den förstör saker och ting för andra. Fattar den inte det? En liten flicka blir stulen på sin barndom, föräldrar som ser sin dotter tyna bort och en lillebror som aldrig kommer ha någon storasyster att leka med, bråka med och bli älskad.
Hela tiden forskar man om nya metoder för att effektivt döda och förhindra spridning av cancer. Men det går alldeles för långsamt. Det är en omfattande projekt som kräver tid, perngar och ännu mera tid. Tid för att lära sig om tumörernas beteende, tid för att hitta bra metoder och framför allt, tid för att samla in pengar.
Lova har en spargris där alla pengar går till barncancerfonden. Hela summan går till att stödja deras arbete iförebyggande och bekämpa cancer hos barn. Klicka på bilden och skänk en slant. Även om det är en piss i havet så vet vi att “många bäckar små…” gör underverk.
Här kan ni läsa om Lova och hennes familjs kamp, Dolce Bambini
